Genesis


Hem / Kortnytt

Kortnytt

På denna sida publicerar vi kortare nyhetsnotiser gällande ursprungsfrågorna. Fler kortnyheter hittar du i tidningen Genesis!

Jättestork åt "hobbit"?
Nya fossilfynd har gjorts i Liang Bua på ön Flores i Indonesien, där de uppmärksammade fossilen efter den småväxta människan, Homo floresiensis, gjordes för några år sedan.

Men nu rör det sig inte om några nya fynd av den småväxta människan, populärt kallad "hobbiten", utan om en fågel. Närmare bestämt en maraboustork, en stor sådan - i rapporteringen benäms den som en jättestork. De fossil man funnit är ganska fragmentariska, men forskarna beräknar att den varit ca 1,8 meter hög och vägt omkring 16 kg.

Enligt de forskare som studerat fossilen, som mestadels består av massiva benfossil, har storken varit för tung för att flyga. De största nutida maraboustorkarna är inte så små de heller med en höjd på 1,5 meter och en vikt på över 9 kg. Låt vara att de inte kommer upp till Flores-storkens storlek. Men några problem med att flyga har de inte. Det har inte heller dagens kondorer, som kan väga upp emot 15 kg. Vingspannet hos den afrikanska maraboustorken kan mäta upp till 3-3,5 meter, vilket tillsammans med den andinska kondorens, är det största hos alla nutida, landlevande fåglar.

 


Dagens afrikanska maraboustork, med sina 1,5 meter, är även den en ganska ståtlig fågel, även om den är ca 30 cm kortare än den forntida på Flores i Indonesien.
Foto: Wikipedia

Forskarna spekulerar nu om jättestorken på forntidens Flores jagade och kanske åt unga individer av "hobbitar". Man säger sig dock inte ha några bevis för det. Att fåglar och djur är stora behöver inte betyda att de har rovdjursinstinkter, det behöver man bara se på den nutida faunan för att konstatera. Och trots allt var det bara 30 cm som skiljde "jättestorken" från den största av dagens maraboustorkar. Visserligen var den samtida människan på Flores ovanligt liten, kanske lite drygt metern lång och vägde förmodligen inte särskilt mycket. Men detta behöver i sig knappast ha drivit fram ett så pass stort rovbeteende hos storken, att den började jaga henne.

Nutida maraboustorkar är mestadels asätare, även om de också äter smådjur och fåglar. Även fisk och insekter ingår i dieten. Två asiatiska arter av maraboustorkar - större och mindre adjutantstork - lever till stor del av as. Som asätare fyller dagens maraboustorkar en viktig sanitär funktion. Kanske att forntidens jättestork på ön Flores också fyllde en sådan.

Källor: Zoological Journal, PhysOrg, Wikipedia och BBC
Publicerad: 2010-12-29

Nytt fynd av Pliosaurus
Ett nytt fynd av en pliosaurus, en av forntidens stora havsreptiler, har gjorts i England. Det man hittat är den två meter långa skallen. Hela djuret beräknas ha varit ca 12 meter långt.

Ännu större, ca 15 meter lång, beräknas den pliosaurus ha varit som hittades för några år sedan på Svalbard. Men på detta, "monstret från Svalbard" som det kallats, var det bland annat skallen som saknades. Ett team från Naturhistoriska museet i Oslo upptäckte resterna av denna havens gigant för några år sedan, tillsammans med flera andra havsreptiler. De norska forskarna har sedan dess återvänt till Svalbards svårtillgängliga trakter. I skrivande stund gräver man ut fossilen efter ichthyosaurier, så kallade fisködlor.

Sedan kan man diskutera om nu denna pliosaurus från Svalbard verkligen var ett monster, som genom sin rovdrift spred skräck i forntidens hav. Något maginnehåll att gå efter har inte hittats och skelettet är långt ifrån komplett. Och de ben som är kvar har egentligen inte ge något svar att ge, oavsett hur stora de än må vara.

Källor: Wikipedia och PhysOrg
Läs mer om "monstret från Svalbard" i Genesis nr 1 2007 och nr 1 2009, samt här på hemsidan i "Gigantisk havsreptil från arktiska vatten" 08-05-31. Läs mer om utgrävningarna på Svalbard här.
Publicerad: 2010-12-13

Forskarna tvivlar på "Ardi"
"Gång på gång basuneras ett nytt fynd ut som en avgörande länk mellan apa och människa, för att sedan tonas ned i osäkerhetens dimmor." Det skriver redaktören för Genesis i nämnda tidskrift nr 2 2010. Det senaste exemplet på detta är "Ardi", som slogs fram av tidskriften Science som årets viktigaste vetenskapliga nyhet år 2009.

Nu var inte Ardi ett direkt nytt fynd. Redan 1994 publicerades fyndet av en s k förmänniska, med det vetenskapliga namnet Australopithecus ramidus. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan daterades fossilen till ca 4,4 milj år. (Det var i själva verket fragmentariska fynd efler flera individer av samma slag.) Det var alltså fråga om en rekordgammal "apmänniska", som den gamla termen löd.

När sedan nya fossilfynd gjordes, av vad som troligen var samma varelse, undersöktes de gamla fynden på nytt och namnet ändrades till Ardipithecus ramidus. Under den populära förkortningen "Ardi" rubricerades det stort i såväl vetenskapliga, som populära media. Och fyndet valdes som sagt till "årets viktigaste" av den välkända tidskriften Science.

Men nu, bara några månader efter den proklamationen, ifrågasätts Ardi som förmänniska i samma tidskrift. Inte minst ifrågasätts att hon kunnat gå upprätt. Det var annars något som de forskare, som publicerat fyndet, tolkat in i det uppbyggda och delvis rekonstruerade skelettet (av tämligen fragmentiska fynd). Men allt flera forskare tvivlar på den upprätta gången. En av dem är den svenske paleontologen Lars Werdelin, som menar att det finns "allför mycket konstigheter i skelettet som talar mot att Ardi verkligen skulle ha kunnat gå på två ben".

Så - ännu en gång har ett fynd som först proklamerats som en viktig länk mellan apa och människa visat sig vara enbart något av dessa, i detta fall en apa. De forskare som slog fram fossilfynden om "Ardi" som särskilt betydelsefullt vill dock inte ge upp sin tolkning. Och de "osäkra dimmor" som lägrat sig över debatten runt tolkningen av fynden kanske inte skingras än på ett tag.

Hos många av gemene man är förmodligen "Ardi" bara en av de många dagsländor som skymtar till vid TV-rubrikerna någon gång då och då, för att sedan glömmas bort - om man nu ens la märke till namnet från första början.

Källor: PhysOrg, Science 2010 vol 328 sid 1105, Science och Sveriges Radio
Läs mer om Ardi i "Ardi - din förfader", här i kortnytt 2010 01 10 och i Genesis nr 4 2009.
Publicerad: 2010-11-30

Flytt med flytande öar
En bit sjögräs som flutit iväg, flera hundra kilometer över öppet hav, har visat sig föra med sig ett helt litet ekosystem med olika arter. Genom genetiska data har forskarna konstaterat att minst tio olika slags ryggradslösa havsorganismer "liftat" med en bit sjögräs i Nya Zeelands övärld.

De arter det rör sig om är havstulpaner, havsspindel, sjöstjärna och några olika mollusker. Forskarna tror att nämnda sjögräs har flutit från Snareöarna eller Aucklandöarna. Dessa öar ligger respektive 390 och 600 km längre söderut, än den plats där sjögräset flutit iland, på Sydön i Nya Zeeland.

Forskarna har tidigare observerat marina arter, som ormstjärnor, anemoner och kräftdjur, vilka flutit på flottar av sjögräs ute på öppna havet. Men så många säkra bevis på arter som flutit iland, och klarat sig i den nya miljön, har man inte. Ett intressant exempel rör några iguana-ödlor i Västindien, för några år sedan. Det var ett femtontal ödlor som drev 300 km på en landmassa, som slitits loss efter en orkan. Ödlorna sågs stiga iland på en ö, där ännu inga iguanaödlor fanns. Uppföljande studier har visat att ödlorna nu är fast etablerade på ön, och att andra ödlor kommit till två andra öar i närheten, på ett liknande sätt.

Upptäckten med de arter, som följde med sjögräset i Stilla havet, får forskarna återigen att fundera över vilken roll som så kallade "flytande öar" spelat då olika slags djur och växter etablerat sig på avlägsna öar. Förklaringsmodellen med "flytande öar" har använts, av såväl evolutionsforskare som skapelsetroende, för att förklara hur specifika djurslag nått långa avstånd över öppet hav.

Vid den stora instabilitet som rådde just efter Noas flod, både i jordskorpan och vädret, är det troligt att landmassor, likt flytande öar slets loss från kustområdena. Dessa drev sedan omkring på haven för att sedan, i bästa fall, flyta iland någon annanstans. Med dessa flytande landmassor följde så en specifik växt- och djurvärld, ibland även till öar och isolerade landområden. Om klimatet och levnadsvillkoren där var gynnsamma, anpassade de sig väl, förökade sig och utvecklade kanske ytterligare sina redan unika levnadssätt.

Källor: Proceeding of the Royal Society, Biological Sciences, Science NOW och Nature 1998 vol 395 okt 8 sid 556
Publicerad: 2010-11-23

Neanderthalarna överraskar (?) igen
"Neanderthalarna var mer avancerade än vad man hitintills trott" kunde man nyligen läsa på en hemsida med vetenskapsnyheter. Vilken gång i ordningen, undrar man, när man läser en liknande rubrik.


Sakta men säkert börjar uppfattningen att neanderthalaren var en helt vanlig människa sjunka in. Det börjar nu även märkas i flera nygjorda rekonstruktioner, som här på Neanderthal Museum Mettman i Tyskland.
Foto: Wikipedia

 

Dennna gång är det med utgångspunkt från en forskningsstudie av den amerikanske forskaren Julien Riel-Salvatore, rörande Neanderthalarnas boplatser i Italien. Speciellt har Riel-Salvatore fokuserat på en forntida kultur i södra Italien, vid namn Uluzzian-kulturen, vilken tros ha grundats av neanderthalarna.

Enligt forskarna var Uluzzian-kulturen geografiskt åtskild från kulturer längre norrut, vilka tillskrivs Homo sapiens. I sin forskning har Riel-Salvatore funnit många avancerade verktyg och andra kulturyttringar på utgrävningsplatser från Uluzzian-kulturen. Hans slutsatser blir att neanderthalarna var fullt kapabla att själva konstruera dessa föremål, utan influenser från den "moderna" människan. Riel-Salvatore säger sig nu vilja rehabilitera neanderthalarna, och menar att de var betydligt mer fyndiga och påhittiga än vad man hittills ansett dem vara. "Vi är mer bröder än avlägsna kusiner" definierar han släktskapet mellan dem och oss.

Att neanderthalarna tillhör vår art Homo sapiens är vad skapelsetroende länge har hävdat, och fynden som pekar i den riktningen är många. Rubriken "Neanderthalarna mer avancerade än man trott" borde nog snarare ha varit "Återigen nya fynd som visar att neanderthalaren var lik den moderna människan"!

Källor: Journal of Archaeological Method and Theory, PhysOrg och Current Anthropology
Publicerad: 2010-11-07

Ett nytt Burgess Shale
I kanadensiska delen av Klippiga bergen har, vad forskarna kallar "ett nytt Burgess Shale" kommit i dagen. Det är ett internationellt forskarteam, där även svenska forskare deltog, som på en expedition hittade hundratals fossil i en glaciär i södra Kanada.

Just fyndplatsen som sådan var en stor upptäckt i sig, då man tidigare inte trott att här skulle finnas några fossil. Även om platsen ligger i samma klippformation som Burgess Shale, är miljön helt annorlunda. Dateringen, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är ungefär densamma, drygt 500 miljoner år.

Åtta nya arter har klassificerats bland fossilen, som i sin helhet rör sig om bottenlevande havsdjur. Forskarna lyfter bland annat fram mycket välbevarade fossil av exempelvis brachiopoder, mollusker, svampdjur, trilobiter och andra kräftdjur. Fossilen representerar den typ av organismer som man kan förvänta sig att hitta längst ned i lagren vid en översvämningskatastrof. Att man hittar dem högt upp i Klippiga bergen förklaras av att havsbottnen pressades upp till höga bergskedjor vid slutet av, och strax efter Noas flod.

 


Burgess Shale har fått sitt namn efter Burgess Pass i närheten av fyndplatsen i British Columbia, Kanada.
Foto: Mark A. Wilson/Wikipedia

Fyndplatsen i Burgess Shale, som upptäcktes för ca 100 år, är känd för att innehålla mycket välbevarade marina fossil av mindre djur som exempelvis alger och maskar. Liknande fynd har gjorts i sydvästra Kina, den så kallade chengjiangfaunan, som daterats till ca 540 miljoner år. Enligt evolutionsteorin representerar fossilfynden den fauna som utvecklades tidigt i evolutionshistorien, under den tidsepok som fått namnet kambrium.

Källor: Geology och PhysOrg
Publicerad: 2010-10-25

Jättepingviner: ny studie
Att det i forntiden funnits jättepingviner - några bortåt 2 meter höga - har varit känt sedan länge. Bland de senast uppmärksammade fynden är ett välbevarat fossil från Peru, av en jättepingvin som beräknas varit 1,5 meter hög. Den hade en näbb som var ca 20 cm lång, och uppges vara den längsta och spetsigaste pingvinnäbb som någonsin uppmätts.1,2 (Se Genesis nr 1 2008, och här på hemsidan i "Fossila pingviner från Peru" 2008-03-16.)

Nu har åter fossil efter en nästan komplett jättepingvin hittats i Peru. Även denna beräknas ha varit omkring 1,5 meter och hade en spetsig näbb. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har den daterats till 36 miljoner år, ungefär samma tidsdatering som det förra fyndet. Men det forskarna ser som intressantast med det nya fyndet, är att man för första gången hittat fossila avtryck från pingvinfjädrar.3,4,5


Idag finns cirka 17-18 olika pingvin­arter, vilka varierar i storlek från 30 cm hos dvärg­pingvinen till runt 120 cm hos kejsar­pingvinen. I forntiden fanns ännu större arter. På bilden kejsarpingviner på Antarktis.
Foto: Wikipedia

 

Forskarna har studerat fjäderavtrycken i ett svepelektronmikroskop, som visar fjäderstrukturen mycket noggrannt. Man fann då att fjädrarnas färg och cellstruktur skiljde sig hos denna jättepingvin (Inkayacu paracasensis) gentemot dagens pingviner. Man tror att den haft en ljusare fjäderdräkt, grå och rödaktigt brun till färgen, än den karakteristiska svarta hos nutida pingviner. För övrigt var fjädrarnas uppbyggnad mycket lik nutida pingviners, anpassade till till deras speciella levnadsmönster, att dyka och ta sig fram under vattnet.

Cellernas uppbyggnad skiljer sig från den hos nutida pingviner, genom att pigmentbehållarna till det svarta pigmentet, så kallade melanosomer, var betydligt mindre. Man tror att dessa melanosomer stärker och skyddar fjädrarna mot slitage i det kalla vattnet. Evolutionsforskarna ser därför det nya fyndet som som en viktig länk i pingvinens evolution. Och många slutsatser dras utifrån detta enda fossilfynd. Man menar att en gång var även pingvinerna "normala fåglar" och någon gång måste utvecklingen mot pingviner ha börjat.

En ännu äldre datering än jättepingvinerna från Peru har en fossil pingvin från Nya Zeeland fått. Den skulle alltså ligga närmare "normala fåglar" i sin utveckling än den i rödbrun fjäderdräkt. Men trots åldersdateringen beskrivs den som en "modern" pingvin, inte minst genom att den "redan" hade de för en pingvin så karakteriska bakåtvända vingarna, anpassade för den vingdrivna dykning, som gör att pingvinerna kan "flyga" under vattnet 6,7

Om alla forntida pingviner var klädda i grå och rödbruna färger är naturligtvis omöjligt att veta, då man endast hittat fjädrar tillsammans med en fossil pingvin. Att det fanns en mångfald bland pingviner, även i forntiden, vet vi av fossilen. Kanske att den mångfalden även innefattade färgerna? Vem vet vilka färger som fanns, inte bara bland pingviner, utan även hos andra fåglar och djur som vi idag vant oss att se med endast vissa bestämda färger.

Att mikroevolution skett hos pingviner fann forskarna ett exempel på häromåret, beträffande den välkända Adéliepingvinen. Vid jämförande DNA-analyser mellan nutida pingviner och fossil från Antarktis, som daterats till 6000 år, fann man betydande skillnader. Svaret fann man genom att studera isbergens rörelser och upptäckte att de största isbergen (ibland upp till flera hundra kilometer långa) ibland kan flyta rakt igenom pingvinernas migrationsrutter och blockera dem. Pingvinerna måste då ibland skaffa sig nya häckningsplatser, då de inte kan komma tillbaka till de gamla där de föddes.8 (Se Genesis nr 3 2006.)

Exemplet visar att mikroevolution både kan gå snabbt, och att det inte behöver vara särskilt komplexa orsaker som ligger bakom.

Källor: 1. PNAS, 2. New Scientist 3. Science 4. Science NOW 5. ScienceNews 6. Molecular Biology and Evolution 7. National Geographic News 8. New Scientist 2005 vol 188 nov 12 sid 22
Publicerad: 2010-10-14

Dinosaurier i lera: visar på liv eller död?
Fossil efter ett tjugofemtal dinosaurier i sedimentära lerlager har hittats i Gobiöknen i Inre Mongoliet.1,2,3 Att så många individer hittats tillsammans tar forskarna som bevis för att dinosaurierna levde tillsammans som flockdjur.


Inre Mongoliet består idag till stora delar av öken, med många stora sanddyner. De rikliga mängder med fossil av dinosaurier som hittats tyder på att här tidigare funnits ett helt annat klimat.
Foto: Wikipedia

 

Unga dinosaurier. Fossilen kommer enbart från unga individer, vilket förvånar forskarna. Fossil som hittats tidigare från samma slags dinosaurie - Sinornithomimus dongi - har endast varit från vuxna djur som hittats en eller bara ett par stycken tillsammans. Forskarna tolkar detta som att dessa dinosaurier enbart levde i flock som unga individer. Som vuxna tros de, tolkat efter tidigare fossilfynd, ha levt ensamma eller i par.

Den nyupptäckta fossilgraven i Mongoliet är dock inte den enda fossilgrav där skelett från unga dinosaurier ligger samlade tillsammans. I välkända Morrisformationen i Montanas juralager har exempelvis flera icke fullvuxna individer av Diplodocus hittats på samma plats. Ett annat exempel är en fossilgrav i Texas kritalager, som alltigenom består av unga Alamosaurus (en annan stor sauropod lik Diplococus).4,5,6

Att tolka fossilen. Svårigheten att tolka in hur dinosaurier och andra djur levde utifrån de fossil man hittar är att fossilen i första hand visar hur djuren dog. Att de bevarats som fossil visar också att de dött under extraordinära omständigheter, i form av någon naturkatastrof. Om det varit en översvämningskatastrof kommer därtill vattnets sorterande verkan, där flertalet djur kan ha forslats ihop till samma plats. Starka vågor med strömmande vatten, kanske undervattenskred och seismisk aktivitet kan då ha påverkat både djuren och var de hamnar.

Det är då heller knappast förvånande om enstaka exemplar transporteras iväg och hamnat på enskilda platser. Ibland kan djur ha transporterats långa sträckor. De sedimentära lagren i Gobiöknen består till stora delar av sandsten. Även detta kan förklaras genom en översvämningskatastrof, då strömmande vatten och starka vågor fört med sig stora mängder sand och annat löst material.

Enligt den vetenskapliga rapporten fastnade de aktuella dinosaurierna i leran på bottnen av en sjö eller tjärn på väg att torka ut. Detta tolkas bland annat efter fossila torksprickor och ansamlingar med fossila musselkräftor, som finns i samma lager som dinosauriefossilen. Man har även hittat fotavtryck djupt ned i lerlagren, där det annars borde varit djupt vatten. Fossilen är mycket välbevarade, och ligger tätt tillsammans, parallellt bredvid varandra. I forskningsrapporten framgår att allt tyder på att alla djuren dött vid samma tillfälle på ett katastrofartat sätt, förr än att enskilda individer dött på samma plats under en längre tid.

Dinosaurier i öknen? De slutsatser som dras i forskningsrapporten reser flera frågetecken. Evolutionsforskarna tolkar de stora sandstenslagren som ett ökenlandskap dinosaurierna sägs ha levat i före katastroftillfället. Men frågan är hur det var möjligt för stora dinosaurier att livnära sig i ett torrt ökenlandskap. Fossilen visar på ett tjugofemtal, två meter långa djur. Gastroliter tillsammans med dinosaurierna (stenar i magen som hjälper djur att bearbeta svårsmält föda, som exempelvis fiberrika växtdelar) tyder på att de var växtätare.

Man får förmoda att ännu fler dinosaurier av samma slag levde i närheten, plus flera andra arter. Stora mängder dinosauriefossil av olika arter har hittats i dessa områden genom åren, samt fossil av andra djurslag, som mindre däggdjur. Då måste man också komma ihåg att enbart de djur som dött en katastrofartad död bevaras som fossil. Såväl dinosaurier som andra djur bör haft tillgång till en växtrik miljö med rikliga vattenflöden för att kunna livnära sig. I en öken skulle detta knappast varit möjligt.

Begravda i lera. Även runt den hypotetiska sjö där dinosaurierna sägs ha gått sitt öde till mötes finns flera frågetecken. I lagret närmast där man funnit dinosaurierna, finns exempelvis ingen så kallad bioturbation, som maskhål eller påverkan från andra organismer. Det borde varit fallet om det rört sig om en sjöbotten. En annan fråga är om en sjö på väg att torka ut verkligen haft så djupa lerlager som dem där djuren fastnade och begravdes. Dessa lerlager bör dessutom ha varit väl kamouflerade för att en hel dinosauriehjord helt aningslöst skulle vandra ut i den, utan att märka något innan det var för sent.

Om de däremot flydde undan analkande vattenmassor, med allt som vattnet kan ha transporterat i sin väg, förstår man bättre det läge som skeletten hittats i. Kanske att stora sand- och lermassor hastigt begravde en mängd dinosaurier på flykt. Det kan förklara bakbenens läge som tyder på att djuren kämpat för att komma loss. Det kan också förklara att enbart unga individer hittats tillsammans, då man kan förmoda attt dinosurier i ungefär samma ålder sprungit för livet med ungefär samma hastighet. Men det kan också förklaras genom att vattnet forslade iväg kroppar i ungefär samma storlek, som hamnade sida vid sida i samma lager.

Exakt hur det gick till får vi aldrig veta. Att dinosaurierna på ett eller annat sätt fastnat, och inte kunnat ta sig loss, är knappast något att tvivla på. Men att dra några säkra slutsatser av hur de levde, efter hur fossilen ligger bevarade är ganska osäkert. (Därmed inte sagt att de inte levde som flockdjur.) Det ger betydligt flera ledtrådar till hur de dog.

Källor: 1. Acta Palaeontologica Polonica 2. PhysOrg 3. Creation Ministries 4. GeoScienceWorld 5. Palaeogeography, Palaeoclimatology, Palaeoecology 2009 vol 274 sid 96 104 6. Smithsonian.com
Publicerad: 2010-10-01

Nya fynd från fossila regnskogar
Colombia: En "ny" fossil regnskog har hittats i nutida Colombia. Trots en åldersdatering på ca 58 miljoner år liknar växterna där i mångt och mycket dem i nutida regnskogar - förutom att de förstås är fossila och förstenade. Det rör sig om exempelvis ärt- och baljväxter, kalla- och malvaväxter, däribland den för oss välbekanta krukväxten hibiskus.1,2 Hibuskus växer vilt med stor spridning, i nutida tropiska och subtropiska områden.

Det något överraskande för evolutionsforskarna är att mångfalden bland Colombias fossila regnskogsväxter inte är densamma som i dagens regnskogar i Amazonas. Men om fossilen bildats vid en översvämningskatastrof kan detta förklaras med vattnets sorterande verkan. Det är förmodlig inte någon "färdig" regnskog som forskarna funnit, utan bara delar av den.

Colombias fossila regnskog har givits namn efter Titanoboa, en fossil boaorm vars fossil tidigare hittats i samma område, med samma datering som växtfossilen. Det är den största orm som någonsin hittats, såväl fossil som nutida. Den bredaste punkten på ormen var omkring en meter, och den bedöms varit 13 till 14 meter lång.3

Karbon: Att hitta fossila regnskogar och växtfossil som vittnar om ett tropiskt klimat är nu ingenting nytt, tvärtom. De har hittats på åtskilliga platser över hela jorden. De vanligaste är kanske dem i karbonlager, daterade till ca 300 miljoner år. Här finns en helt annan typ av växter än dem man nu funnit i Colombia, som fräken- och ormbunksväxter. Som regel hittar man även vissa fossil av djur i samma lager.

För några år sedan hittades exempelvis flera stora regnskogsområden i kolgruvor i Illinois.4 Fossilen här består av mycket väl bevarade jätteväxter. Flera av dessa växter finns kvar idag, men nu i betydligt mindre former. (Se Genesis nr 2 2008.) Enligt forskarna sjönk dessa regnskogar ned under havsnivån vid våldsamma vulkanutbrott eller någon annan katastrof. Den sänka som uppstod fylldes snabbt upp med sediment och bäddade in regnskogarna i det skick som de återfunnits i idag. Synen på hur skogar sjunkit och bevarats i vissa avseende densamma för skapelsetroende och evolutionsforskare, även om tidsperspektivet skiljer sig markant. Skapelsetroende forskare tror dock inte att skogarna vuxit på den plats där de hittats, utan att växterna och djuren transporterats hit vid Noas flod.

Patagonien: Ett annat nytt fossilfynd är en regnskogsväxt som upptäckts i Patagonien, den sydligaste delen av Sydamerika.5,6 Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är de daterade till ca 47-52 miljoner år. Det är en art i ett unikt barrväxtsläkte, vid namn Papuacedrus, besläktad med cypresserna. Idag växer den endast i det fuktiga bergsklimatet i Nya Guineas regnskogar, samt på Molluckerna i den Indonesiska övärlden.7 De få fossil som hittats hitintills kommer från Tasmanien och Antarktis.

Bland de nyupptäckta fossilen i Patagonien finns många välbevarade bladverk, samt en kotte med frö. Såväl bladen som kotten liknar helt den nutida arten på Nya Guinea. Allt ifrån bladens karakteristiska, yttre form till hur dess mikroskopiska små detaljer är arrangerade.

Över hela jorden: Fossilfynden ovan är endast några exempel på de rika fossilfynd som gjorts från forntida regnskogar. Sammanfattningsvis kan konstateras att fossila regnskogsväxter har hittats på en mängd olika platser över hela jorden, med ganska olika tidsdateringar. Men oavsett lager och tidsdateringar är en sak gemensam. De fossil man funnit finns ofta representerade bland nutida växter. De fossila och nutida av samma slag liknar i stort sett varandra, hur lång tid som än sägs ha ägt rum dem emellan.

Källor: 1. PNAS 2. PhysOrg 3. Nature 2009 vol 457 sid 715-717 4. New Scientist 5. American Journal of Botany 2009 vol 96 sid 2031-2047 6. PhysOrg 7. Wikipedia
Publicerad: 2010-09-12

Däggdjur med dinosaurier
Dinosaur National Monument är, som namnet anger, känt för sina rikliga och mycket välbevarade dinosauriefossil. Området ligger runt gränsen mellan Colorado och Utah i USA.

Mest känd är kanske den bergvägg helt fylld med dinosauriefossil, som byggts in i ett museum. Hela området är dock betydligt större än så, mestadels vandringsområden med vildmark.

Nu har forskarna gjort en ny, överraskande upptäckt inom området. Men nu gäller det inte någon ny dinosaurieart, utan hundratals små fossila fotavtryck från däggdjur. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har fotavtrycken daterats till ca 190 miljoner år. Enligt forskarna var området vid den tiden en ogästvänlig öken med några få växter. Att döma av fotavtrycken var däggdjuren väldigt små, och evolutionsforskarna tror att just detta gjort att de lyckats överleva i det karga området.

Hur de dinosaurier som levde i området lyckades överleva med endast några få växter framkommer dock inte i rapporteringen. Av fossilfynden finns flera dinosauriearter, som även enligt evolutionsforskarna var växtätare. Som regel tolkar evolutionsforskarna stora sandstenslager som tidigare ökenlandskap, där dinosaurierna sägs ha levat innan de på ett eller annat dog och blev till fossil i den torra ökensanden. (Ofta finns dock växtfossil inom samma område, vilka dock fått andra tidsdateringar enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan. Slutsatsen blir att det skilde flera miljoner år mellan dinosaurierna och deras föda. Undra på att de dog!)

Enligt skapelsetroende forskare vittnar såväl den stora mängden dinosauriefossil, som de stora sandstensformationer man funnit dem i, om en översvämningskatastrof av gigantiska mått. Enligt geologerna består de sedimentära lagren i Dinosaur National Monument av så kallat alluvialt material, det vill säga avlagringar av sand, lera och liknande material som avsatts i strömmande vatten. Även detta kan förklaras genom en översvämningskatastrof, då strömmande vatten och starka vågor fört med sig stora mängder sand och annat löst material.

Tillbaka till de fotspår från däggdjur som hittats i området, så blir de fossila fynden av däggdjur och dinosaurier som funnits under samma tidsperiod allt fler. De fotavtryck som hittats här i Dinosaur National Monument upptäcktes i en canyon i en avlägsen del av området. För den som har vägarna förbi är platsen där de hittats dock öppen för allmänheten.

Källor: PhysOrg, Smithsonian.com och Wikipedia
Publicerad: 2010-09-02

En fikonstekel är en fikonstekel är en fikonstekel...
Fossila fikonsteklar, som hittats på den brittiska ön Isle of Wight, har visat sig vara nästan identiska med de fikonsteklar som lever idag. Fossilen är enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan daterade till ca 34 miljoner år.

Nu var det inte direkt några nya fynd som hittats på den brittiska ön. Men då fossilen upptäcktes för ca 90 år sedan misstog man det för en myra. Men misstaget uppdagades då en expert på fikonsteklar nyligen fick i uppdrag att titta närmare på fyndet.

Fikonsteklar är millimeterstora små insekter som lever i symbios med fikusväxter, där båda parter är beroende av varandra. Såväl de nutida som fossila insekterna har bland annat fickor på undersidan av kroppen, där de samlar pollen som de tar med sig till nya träd.

För många fåglar och däggdjur är fikon en viktig näringskälla, i de områden de växer. Samspelet mellan insekter och fikon är således av stor betydelse, och bör så ha varit även bakåt i historien. De fossila fikonsteklerna från Isle of Wight vittnar om att detta samspel fungerat och att fikon och fikonsteklar funnits till lika länge. Hur länge råder som vanligt delade meningar om, mellan skapelsetroende forskare och evolutionsforskare.

Källor: Biology Letters och PhysOrg
Publicerad: 2010-08-25

Pliosaurus, Mosasaurus och Leviatan
Pliosaurus uppges ibland vara den största havsreptil som någonsin levat. Bland de fossil man hittat finns exemplar som beräknats ha varit så stora som 12 och 15 meter långa.

I en annan grupp av forntidens stora havsreptiler, mosasaurierna, uppges det dock ha funnits exemplar som beräknas ha varit 17 meter långa. Exakta längden kanske inte alltid är lätt att uppge, då skeletten ofta är ofullständiga och har fått pusslats ihop av paleontologerna. Men rejält stora var flera av dessa havsdjur, om det råder ingen tvekan.

Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan dog dessa stora havsreptiler ut för ett antal miljoner år sedan. Men kanske levde de betydligt senare i historien än så, så att begreppet "Leviatan" i Bibeln syftar till dessa giganter? Man bör lägga märka till att ordet krokodil inte nämns i själva bibeltexten, utan enbart i de rubriker som lagts in senare av översättarna.

I Ps 104: 24-26 beskrivs exempelvis hur Leviatan skapats att leka i det stora och vida havet, där skeppen går fram. Det stämmer knappast på krokodiler som är dåliga simmare. Däremot visar fossilen att forntidens stora havsreptiler som pliosaurier och mosasaurier bör ha varit skickliga att simma och röra sig ute på de stora havsdjupen.

Hur pass bra mosasaurierna simmade upptäcktes nyligen av några forskare som granskade ett nästan komplett mosasaurus-skelett på Natural History Museum i Los Angeles. Tidigare har forskarna trott att dessa havsreptiler tog sig fram ungefär som ålar, genom att bölja kroppen fram och tillbaka. Men forskarna såg nu att mosasaurierna i själva verket kunde simma som hajar, med sin strömlinjeformade kropp och genom att "propellra" sig fram med sin kraftiga stjärt.

Källor: Wikipedia (Pliosaurus), Wikipedia (Mosasaur), Plos ONE, Science, PhysOrg.com
Publicerad: 2010-08-15

Oförändrad pelikannäbb
Varför har pelikanens näbb inte förändrats under 30 miljoner år? Det frågar sig evolutionsforskarna utifrån en fossil pelikan-näbb som hittats i sydöstra Frankrike.

Enligt de franska forskarna är näbben så lik den hos dagens pelikan-arter att den kan klassifiseras inom det nutida (och enda) släktet Pelicanus. Tillsammans med fossila delar av huvudet och nacken uppvisar fossilen stora likheter med den pelikanart som på svenska kallas "vit pelikan" (Pelecanus onocrotalus).

Den långa näbben med den säregna strupsäcken är som bekant pelikanens främsta kännetecken. På grund av den kan pelikanen fånga sitt byte i vattnet, för att sedan spotta ut vattnet och svälja ner den (mestadels) fisk som fångats. Vilket de således gjorde även i fornstora dar.

 


Såg den kanske ut ungefär så här, den pelikan vars näbb nu hittats i franska sedimentlager?
Foto: Wikipedia

Forskarna frågar sig nu om pelikanen redan för 30 miljoner år sedan hade nått sin optimala utveckling, ifråga om flygkonst och födointyg? Man tror dock att det bör finnas någon ytterligare förklaring, men vad har man inget svar på. Att man hittat fossil som är så lika nutida djur och växter att ingen nämnvärd förändring har ägt rum, oavsett dateringen, är dock ingenting ovanligt. Man kan bara titta igenom denna spalt av kortnytt för att hitta en mängd sådana exempel.

Det är mer hypotesen bakom frågeställningen, att man utgår ifrån att det bör ha varit en utveckling, som gör det hela invecklat, inte fyndet i sig.

Källor: Journal of Ornithology och New Scientist
Publicerad: 2010-07-30

Om gamla skor
Vad som sägs vara världens äldsta lädersko har hittats i Armenien. Tillsammans med andra föremål som hittats i en grotta, nära gränsen till Azerbajdzjan, har skon daterats till ca 5 500 år. 1,2,3

Skon, som tillverkats i ett stycke kohud, är i mycket bra skick. Till och med de långa skosnörena, från skons spets och uppåt, finns kvar. Skon är dessutom fylld med gräs, som daterats till samma tidsperiod. Forskarna funderar över om det kanske kan vara dåtidens skoblock, som sätts in för att bibehålla formen på skon.

Dateringen är något äldre än den hos de skor som Ötzi, den så kallade "ismannen" bar. En tjeckisk professor i skoteknologi lät för några år sedan återskapa Ötzis skor, för att sedan låta testa dem på på långvandringar, upp till det pass i Alperna där han hittades.4 Förutom vattenhärdigheten visade det sig då att Ötzis skor i mångt och mycket fungerade bättre för sådana långvandringar än moderna vandringskängor. Bland annat hade de en mjuk höstoppning, som fördelade pressen på foten och motverkade skoskav. (Se Genesis nr 1 2004.)

Även i Israel har man hittat sandaler, tillverkade av kohud, som tros vara lika gamla som den i Armenien. Men här har man ännu ingen säker datering. En ännu äldre datering runt 7000 - 9000 år, har några sandaler från en grotta i Missouri i USA fått. Men här är forskarna osäkra på materialet, men tror att de möjligen kan vara tillverkade av läder.

Många arkeologiska fynd av skor har gjorts med senare dateringar än här. Men man har även gjort fossilfynd som tyder på att människan använt skor på ett tidigt stadium. Kanske att den äldsta dateringen i den vägen kommer från Tianyuan-grottan utanför Beijing i Kina. Här har man hittat fossil, som daterats till ca 40 000 år, där tåbenens utformning visar att dessa formats av skorna.5

Dateringen och hur man kommit fram till den kan som vanligt diskuteras. Här kan vi nöja oss med att konstatera att den tidiga människan var intelligent nog att tillverka de skor hon behövde på sina vandringar ut över världen.

Källor: 1. PLoS ONE, 2. ScienceNews, 3. PhysOrg.com, 4. Science 2003 vol 301 sid 43. och 5. Journal of Archaeological Science 2008 vol 35 sid 1928-1933
Publicerad: 2010-07-20

"Äldsta" trädklättraren
I Ryssland har forskarna hittat över ett dussin, mycket välbevarade fossila skelett av ett ryggradsdjur. Alla skeletten, tillsammans med flera skallar, låg tillsammans i ett enda stort block av röd lerskiffer. Skeletten var från både vuxna och unga individer. Getmanovi suminia lyder det vetenskapliga namnet.

Av skelettens utseende att döma drar forskarna slutsatsen att djuret levde sitt liv i träden. Det hade exempelvis en gripsvans och fingrar som tycks anpassade att gripa runt grenar. Med en datering på 260 miljoner år ser evolutionsforskarna det halvmeterlånga djuret som den första representanten för trädklättrande ryggradsdjur. (Nu var det inte djuret själv som daterats, utan de klippor där fossilen hittades.) Den tidigare "äldsta" rekordhållaren av samma slag var 30 miljoner år "yngre". Allt enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan.

Enligt skapelsetron där de olika sedimentära lagren inte representerar flera miljoner år, utan avsattes i snabb takt under en mycket kort tid, blir trädklättraren i nutida Ryssland betydligt yngre.

Källor: PhysOrg och Proceedings of the Royal Society
Publicerad: 2010-07-01

"Äldsta" tandlösa fågeln?
Den hitintills "äldsta", tandlösa fågeln har hittats i Kinas fossilrika kritalager. Åtminstone rubriceras den som det i flera vetenskapslänkar. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan dateras Zhongjianornis yangi, som det vetenskapliga namnet lyder på fåglen, till ca 120 miljoner år. 1,2

Men slår man i uppslagsverk och länkar som exempelvis Wikipedia, dateras Confuciusornis från samma kinesiska lager, till ca 120-125 miljoner år.3 Söker man sedan vidare i Wikipedia upptäcker man en tandlös fågel, Liaoningornis, som daterats ännu äldre - till ca 140 miljoner år.4,5 Nu börjar man närma sig åldern på Archaeopteryx, den så kallade "urfåglen" med sina 150 miljoner år.


Gammal, äldre, äldst? Ett trettiotal olika slags fåglar, bl.a. Liaoningornis, har hittats i Kinas rika fossillager. Är någon av dem äldre än den andra, eller har alla dött och begravts på olika djup under stora sedimentlager vid ett och samma tillfälle?
Foto: Wikipedia

 

Liaoningornis kommer även den från samma kinesiska lagerformation som Confuciusornis och nyupptäckta Zhongjianornis. Men till skillnad från Confuciusornis, som hittats i flera hundra exemplar, har endast ett fynd gjorts av Liaoningornis. Det var en liten fågel, ungefär så stor som en sparv. Den var mycket lik vår tids fåglar, med en välutvecklad bröstbenskam och en kort svansstump som fäste för stjärtfjädrar, en så kallad pygostyl.

Confuciusornis var lite större, ungefär som en kråka. Den var också lik moderna fåglar, med pygostyl och bröstbenskam med fäste för vingmuskler. Näbben hade samma form som nutida fåglars, spetsig och tandlös (förutom några minimala tänder längst fram). Nyupptäckta Zhongjianornis var ungefär lika stor som Confuciusornis, att döma av fötternas utformning tros den ha varit trädlevande. Även Zhongjianornis näbb var spetsig och - som sagt - utan tänder.

Den tandlösa näbben är ett av nutida fåglars mest karakteristiska drag. Bland fossilen har man även hittat några fåglar med tänder, som exempelvis den berömda Archaeopteryx. Andra exempel är Hesperornis6 and Ichthyornis7, båda sjöfåglar vars fossil hittats i nordamerikanska kritalager.

Zhongjianornis och Confuciusornis är inte de enda fågelfossilen från kritalagren i nordöstra Kina. Forskarna har tidigare klassificerat 30 släkten av olika slags fåglar härifrån, med ungefär samma tidsdateringar. I samma lager har man även hittat en mångfald av andra fossil, som blommande växter, däggdjur, insekter, dinosaurier och andra reptiler.

Som ofta är fallet råder alltså en viss förvirring då det gäller dateringar och vilken fågel som skulle varit äldst. Då det gäller de sedimentära lager där man funnit de kinesiska fågelfossilen, den så kallade Yixian Formation, har evolutionsforskarna varit osäkra på dateringen. Tidigare daterade man dessa lager till runt 145 miljoner år, men har sedan "sänkt" åldern till 121-125 miljoner år. De fossil man hittar i lagren följer då så att säga med i dateringen, vilket även gäller Liaoningornis.8

Skapelsemodellen med fossilbildningen under en översvämningskatastrof, där fåglar och andra fossil i samma lager begravts vid ett och samma tillfälle, känns som en mer logisk förklaring. Ingen fågel är då äldre än den andra, utan man tror att flera grundtyper av fåglar skapades vid samma tillfälle. Vissa anatomiska förändringar kan sedan ha skett då fåglarna anpassat sig till olika miljöer, efter den kapacitet till anpassning som finns nedlagt hos fåglarna från början.

Källor: 1. Proceedings of the Royal Society, 2. PhysOrg, 3. Wikipedia, 4. Wikipedia, 5. Discover Magazine, 6. Wikipedia, 7. Wikipedia och 8. Wikipedia
Publicerad: 2010-06-21

Äldsta däggjurshåret modernt
Vad som sägs vara det äldsta däggdjurshåret har hittats i bärnsten från Frankrike. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har bärnstenen daterats till ca 100 miljoner år.

Avtryck av däggdjurshår med äldre dateringar har tidigare hittats i Kina. Men detta är första gången som forskarna haft möjligt att studera ytstrukturen på så pass gammalt hår. Man fann då att dessa fossila hårstrån var uppbyggda på samma sätt som nutida däggdjurshår. De mikrostora strukturer i ytskiktet som har till uppgift att skydda mot vatten hade en identisk uppbyggnad med dagens.

En fantastisk upptäckt, säger evolutionsforskarna, som visar att mikrostrukturen hos däggdjurshår alltid varit densamma. "Kanske att däggdjurshår fungerar så bra att det inte behöver utvecklas" säger den franska forskare som upptäckte håren i bärnstenen. En bra design från första början, med andra ord.

Från vilket djur som de båda hårstrån kommer ifrån kan forskarna inte säga. Inte heller hur håret har inneslutits i bärnstenen. En liten ledtråd man har är fyra tänder från ett forntida pungdjur, som hittats på samma fyndplats som bärnstenen.

Källor: Naturwissenschaften, New Scientist och PNAS
Publicerad: 2010-06-13

Archaeopteryx i nytt ljus
Berömda fågelfossilet Archaeopteryx har studerats ännu en gång. Denna gång med en avancerad röntgenmetod med mycket starkt ljus, som avslöjat detaljer som forskarna inte haft möjlighet att se tidigare.


För varje ny studie av Archaeopteryx upptäcks alltflera likheter med nutida fåglar.
Foto: Wikipedia

 

Tidigare har man exempelvis trott att det enbart var avtryck av fjädrarna som fanns kvar. Men nu upptäckte man att även rester av fjädrarnas mjukdelar finns bevarade. Man upptäckte även att kemiska substanser, som exempelvis fosfor, koppar och zink fanns kvar i det fossila skelettet. Det är spårämnen som även är viktiga hos nutida fåglar.

Men trots alla tidigare studier av Archaeopteryx som en vanlig fågel, lyfts denna likhet med nutida fåglar som en kemisk länk mellan fåglar och dinosaurier. En tämligen svårförklarig länk då det är likheten med nutida fåglar som kommer fram i den nya studien, och inte någon likhet med dinosaurier eller andra reptiler.

En brittisk geokemist pekar också på det häpnadsväckande i att kemiska substanser kan finns kvar efter 150 miljoner år. Ja, nog låter det ganska otroligt och kanske långt ifrån sant. Om dateringen skulle röra sig om några tusen år låter det betydligt mer trovärdigt.

Källor: PhysOrg, New Scientist, ScienceNews och PNAS
Publicerad: 2010-06-01

Ny studie av Laetoli-fotspåren
De berömda Laetoli-fotspåren har undersökts på nytt. Fotavtrycken i Laetoli i Tanzania upptäcktes av Mary Leakey för över 30 år sedan. De har sedan undersökts flera gånger om och diskuterats livligt bland forskarna.

Det experiment man nu gjort är att skapa fotavtryck i sand på ett laboratorium, för att sedan jämföra dessa fotavtryck med de fossila från forntidens Laetoli. I experimentet fick människor gå genom sand, dels med normal, upprättgående gång på vanligt mänskligt sätt, dels med böjda knän och höfter. Det sistnämnda i ett försök att härma schimpansers gång då dessa tar sig fram på två ben. Forskarna filmade sedan fotavtrycken och studerade de tredimensionella bilder man fick fram för att se vilka av fotavtrycken som mest liknade dem från Laetoli.

Vid en av de tidigare undersökningarna gjorde en antropolog vid namn Russell Tuttle följande uttalande "Om vi inte visste att fotspåren var så gamla, så skulle vi lätt dra slutsatsen att de gjordes av någon från vårt eget släkte, Homo." Även många andra forskare anser att de är anmärkningsvärt lika dem från nutida människor. Det var också vad Leakeysjälv skrev om dem då hon först upptäckte dem (National Geographic april 1979).

Leakey berättar hur hon ibland står i skymningen vid utgrävningsplatsen och beskriver hur skymningsljuset får fotavtrycken att framträda i tydliga reliefer - "så tydliga att de kunnat gjorts samma morgon". Och hon sjunker in i funderingar kring de varelser som vandrat över slätten för, enligt hennes synsätt, 3,6 miljoner år tillbaka i tiden. Och vi kan bara konstatera att om hon haft en annan världsbild, än den som formats utifrån evolutionsteorin, skulle hennes tankar runt dessa formats i en helt annan riktning och förmodligen sett helt annorlunda ut än de "apmänniskor" som en konstnär målat upp som illustration till hennes artikel.

De flesta evolutionsforskare utgår från att enbart Australopithecus afarensis, dvs "Lucy" och hennes släktingar, levde i nutida Laetoli vid den tid som fotavtrycken daterats till. Därför förväntade man sig i det senaste experimentet, beskrivet ovan, att fotavtrycken härifrån mest skulle likna dem som nu gjorts av någon som gått med böjda knän och höfter. "Men till vår förvåning" säger professor Raicheln, som ledde projektet "faller Laetolifotavtrycken fullständigt inom ramen för normala fotavtryck".

Detta väcker givetvis många frågor då man sedan härrör fotavtrycken till fossila skelettdelar av Australopithecus afarensis (bland annat "Lucy"), då även evolutionsforskarna anser att de är mer ap- än människolika. Fossil från Australopithecus visar att denna art var välanpassad uppe i träden. Nu frågar sig forskarna varför de fortsatte med en trädlevande tillvaro, i gott och väl en miljon år, då de utvecklat en så effektiv, upprättgående gång som dagens människor (enligt de dateringar som gjorts enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan).

Källor: PLOS One och PhysOrg
Publicerad: 2010-05-20

Vostoksjön under Antarktis
I mitten av nittiotalet bekräftades vad forskarna anat en tid - det finns en stor sötvattenssjö under istäcket på Antarktis. Då sjön ligger rakt under polarforskningsstationen Vostok, 100 mil från den Antarktiska västkusten, fick den namnet Vostoksjön.

Sjön är 240 km lång, 50 km bred och 800 meter djup där den är som djupast. Istäcket som täcker sjön är fyra kilometer tjock. Enligt evolutionsforskarna har isen legat där i tiotals miljoner år, och sjön tros innehålla livsformer som inte kommit i kontakt med omvärlden under den tidsrymden. I mitten av sjön finns en förhöjning, vilken innebär att det kan finnas två olika slags miljöer i de två delarna av sjön.

Alltsedan upptäckten har forskare världen över längtat efter att borra sig ner till sjön. Men då man inte vill riskera att smutsa ner och störa sjöns orörda ekosystem har man känt sig osäker till projektet. Men nu menar sig ryska forskare ha utvecklat en riskfri teknik, och planerar att försöka borra sig ner till sjön. Dessa forskare har tidigare gjort ett misslyckat borrningsförsök, men har nu förbättrat tekniken. I februari 2011 räknar man med att få upp de första proverna.

Sedan upptäckten av Vostoksjön har man upptäckt ytterligare ca 150 sjöar under Antarktis glaciärer. Men ingen är lika stor som Vostoksjön. På grund av storleken tror forskarna att denna sjö fanns där redan när inlandsisen började lägga sig på Antarktis, och att den innehåller liv som varit separerat från övriga ekosystem sedan dess. En tidsrymd som enligt evolutionsforskarna alltså skulle röra sig om tiotals miljoner år. I ett evolutionistiskt perspektiv räknar man med att mycken utveckling hunnit hända under den tiden. Man frågar sig egentligen inte om man kommer att hitta helt nya arter där nere. Frågan är hur många, och hur de ser ut.

Enligt flera skapelsetroende forskare bildades isen på Antarktis kanske så sent som för 4000 år sedan. Det är ändå en lång tid för ett isolerat ekosystem, och de livsformer som troligen finns nere i sjön måste ha anpassat sig till miljön där. Detta gör att åtminstone en del av dem kanske ser lite annorlunda ut jämfört med vad de gjorde då isen började bildas. Kanske kommer man, precis som på många andra platser runt jorden, att hitta nya arter som forskarna tidigare inte känt till. Men några helt nya livsformer som inte funnits tidigare räknar man inte med ska finnas. Förväntan på vad det ryska forskarlaget ska hitta är ändå stor.

Källor: Vetenskapsradion (1), Vetenskapsradion (2) och Wikipedia
Publicerad: 2010-05-09

Frågetecken kring påstått fynd av Noas ark
I massmedia har det nyligen (26/4 och framåt) rapporterats att en Hong Kong-baserad grupp som kallar sig Noah’s Ark Ministries International påstår sig ha hittat Noas ark på berget Ararat i Turkiet.

Det är ännu för tidigt att göra några säkra påståenden om fyndet. Det är dock inte första gången någon påstår att Noas ark återfunnits, men hittills har inget av dessa påstådda fynd visat sig hålla vid närmare granskning. Tiden framöver får visa hur det hela förhåller sig.

Läs mer på creation.com om det påstådda nya fyndet. Läs gärna också Tas Walkers blog om detta.

Ett "riktigt" fynd av Noas ark skulle förstås utgöra ett starkt stöd för flodberättelsen. Men flodberättelsen har redan ett starkt stöd i t.ex. de tecken på snabb död och begravning under globala katastrofartade förhållanden, som fossil och geologiska fynd visar, och som bl.a. rapporteras om i notiser i denna spalt. Även historiska/arkeologiska indicier finns i form av de många antika flodberättelser som återfinns i många kulturer över hela världen, och som återspeglar att mänskligheten har ett "kollektivt minne" av en översvämningskatastrof.

Publicerad: 2010-04-27

Om forntidens och nutidens koalor
Dieten för dagens koalor består nästan enbart av eukalyptusblad. Men så har det inte alltid varit. I varje fall om man får tro de forskare som studerat några fossila skallfragment från koalor, som nyligen hittats i Australien.

Sina slutsatser drar forskarna utifrån fossilens ansiktsform, käke och tänder, vilka uppvisar skillnader med dagens koalor Man tror bland annat att forntidens koalor inte behövde tugga maten lika länge som nutida koalor, som nästan enbart äter hårdsmälta eukaplyptusblad. Sett utifrån skapelsetroendes synpunkt verkar det både troligt och logiskt att koalorna hade en mer varierad diet i det förgångna, då jordens resurser bjöd på en större mångfald av växter.


Koalor har en långsam ämnesomsättning och sover en stor del av dygnet.
Foto: Sanjay ach/Wikipedia

 

Skallens baksida hos de nyfunna koala-fossilen liknar den hos nutida koalor. Forskarna tror att den stillsamma tillvaro, som är så betecknande för dagens koalor, delades med de forntida. (Om nu detta låter sig tolkas utifrån några skallfragment. Tidigare fossilfynd från koalor är få och fragmentariska.) Koalor har en mycket låg ämnesomsättning, och sitter större delen av dygnet mest orörliga i en grenklyka. De sover ca 19 timmar om dygnet, och är även i vaket tillstånd tystlåtna.

Vid hot och under parningstiden (gäller hanen) kan de dock frambringa ett nasalt ljud, som kan höras bortåt en kilometer. Forskarna tror att även detta beteende, olikt andra pungdjurs, fanns hos forntidens koalor. Denna slutsats drar man utifrån benstrukturer i mellanörat, som är lika hos fossilen och nutida koalor.

Tre utdöda släkten som tidigare klassificerats liknar i stort sett dagens koala, vilken är den enda kvarlevande såväl art som släkte och familj. De "äldsta" fossil man känner till är, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan, daterade till cirka 25 miljoner år gamla och består mest av benbitar och tänder. (De nyfunna skallfragmenten har daterats till 4 miljoner år.)

Rent allmänt om koalan kan sägas att den har flera karaktärsdrag, anpassade till dess trädlevande tillvaro. Ovanför bäckenet har de ett parti med särskilt tjock och grov päls vilket förhindrar att den glider ner från grenarna. Tummen och pekfingret kan hållas mot de övriga tre fingrarna, vilket tillsammans med stortån som kan röras oberoende av de andra, ger en bra gripförmåga. Vassa klor hjälper koalan till ett fast tag i eukalyptusträdens släta bark. Allt detta gör detta koalan till en utmärkt klättrare.

Speciellt hos koalan är också den över två meter långa blindtarmen, genom vilken koalan kan tillgodogöra sig den svårsmälta föda som eukalyptusbladen och skotten utgör. Om denna är en anpassning, som bildats under tidernas gång, tillsammans med den speciella dieten, är omöjligt att veta då det inte är något man kan hitta hos fossilen.

Källor: BioOne, PhysOrg och PhysOrg
Publicerad: 2010-04-26

Välbevarade mjukdelar i salamanderfossil
I Spanien har forskarna hittat välbevarad muskelvävnad i en fossil salamander. Enligt forskarna som undersökt vävnaden har den knappast förändrats från sitt ursprungliga skick. Den innehåller många fina, mikroskopiskt små detaljer och runda blodkärl fyllda med blod. Tidigare liknande fynd har gjorts inuti ben eller inneslutna i bärnsten, medan den nyfunna muskelvävnaden låg tätt intill ryggraden hos salamandern.

Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är den fossila salamandern daterad till 18 miljoner år. Under senare tid har flera uppmärksammade fynd gjorts av fossil som innehåller blodceller och protein med ännu högre dateringar, som 68 och 80 miljoner år. Man har även hittat fossil benmärg i grodor, som daterats till 10 miljoner år, för att nämna några exempel. Med tanke på hur snabbt dessa ämnen normalt bryts ned, är de höga dateringarna lite svåra att ta till sig.

Källor: Royal Society, PhysOrg och Creation
Publicerad: 2010-04-12

Fossil från jättesjöfågel
En 40 cm lång fossil skalle från en jättesjöfågel har hittats i Peru. Fossilen är klassificerad som en så kallad pelagornithid, en familj av numera utdöda stora sjöfåglar. Fyndet sägs vara den bäst bevarade fossila skallen av dessa sjöfåglar som hittats hitintills. Beräknat utifrån skallens storlek tros vingbredden hos fågeln varit upp till sex meter.

Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har skallen daterats till mellan åtta och tio miljoner år, efter de klippor där forskarna fann fossilen. Baserat på dateringar (enligt samma principer) av tidigare fossil tros denna fågelfamilj dött ut för ca tre miljoner år sedan. Fossil från pelagornithiderna kommer från Nordamerika, Nordafrika och Antarktis, vilket visar på en stor geografisk spridning. De "äldsta" kommer från klippor daterade till bortåt 60 miljoner år.

Exakt vad för slags sjöfåglar det rörde sig om, råder det delade meningar om bland forskarna. Många placerar dem bland pelikanfåglarna, därav namnet och den biologiska indelningen. Andra liknar dem (bortsett från näbben) vid stormfåglar, medan några menar att de skulle vara besläktade med ankor.

Det nyupptäckta fossilet kommer från en klippformation i Peru, kallad Pisco-formationen. Här har man även tidigare hittat fossil från samma slags sjöfågel. Man har även hittat en stor mängd valar (bortåt 150 hela skelett) och andra havslevande djur. På vissa av valarna finns även barderna kvar, vilka sällan bevaras som fossil. Inte heller på nutida valkadaver förblir dessa kvar särskilt länge på grund av sitt mjuka material (ett protein kallat keratin, detsamma som bland annat hår och naglar är uppbyggda av). Barderna sitter inte heller fast särskilt väl i överkäken ens på levande valar.

De klippor som fossilen grävts fram ur visar inga tecken på att det skulle röra sig om någon gammal havsbotten. De saknar exempelvis maskhål eller olika havsorgansimers påverkan. Klipporna består av en bergart som ser ut att ha bildats i ett skred, kallad diamiktit. Allt tyder på att såväl valar, som sjöfåglar och andra djur som hittats här dött i någon katastrof, då kropparna snabbt begravts under sediment och blivit till fossil.

Källor: PhysOrg.com, GeoScienceWorld, Wikipedia och Answers in Genesis
Publicerad: 2010-03-30

Pekingmänniskan äldre igen
Pekingmäniskan har blivit äldre igen. Det blir hon titt som tätt. Ibland blir hon yngre, så någon säker ålder är lite svårt att fastställa. Den nu sist "fastställda" åldern ligger på 770 000 år, runt 250 000 år äldre än sist.

Nu är det inte fossilen av Pekingmänniskan som daterats på nytt, då originalen av dessa är försvunna sedan länge. De försvann under oklara omständigheter någon gång under andra världskriget. Det forskarna försöker fastställa är åldern på den grotta i kinesiska Zhoukoudian där fossilen hittades en gång i tiden.

Pekingmänniskan är långt ifrån det enda fossil vars ålder omdaterats ett antal gånger. Ett av de mest kända exempelen är de fossil som kommer från Sterkfontein-grottorna i Sydafrika. Här har diskussionen om åldern på de klippor där man hittat fossilen pågått under flera decennier, och tidskillnaden har ibland rört sig om en miljon år eller mer. Osäkerheten hänger bland annat ihop med att den vulkaniska aktiviteten varit stor i området. Likt dateringen av Pekingmänniskan har flera olika dateringsmetoder använts, och inte sällan heter det att "en ny, säkrare dateringsmetod" har använts.

Exemplen ovan visar på osäkerheten och problematiken med de olika dateringsmetoderna. Att osäkerheten som sådan kommer fram i de vetenskapliga studierna och artiklarna är dock ingenting negativt, tvärtom. Det känns "säkrare" än då en bestämd ålder på kanske flera miljoner år fastslås med en tvärsäkerhet som känns tämligen verklighetsfrämmande.

Källor: Nature 2009 vol 458 sid 198-200, ScienceNews och Science 2003 vol 300 sid 562 och 607-612
Publicerad: 2010-03-16

Kvastfeningen lever och mår bra
När kvastfeningen först upptäcktes i närheten av Madagaskar år 1938 gav det stora rubriker inom forskarvärlden. Man hade då trott att den varit utdöd i omkring 70 miljoner år. Men här fanns den alltså kvar, livs levande.

Efter några år upptäckte man fler exemplar vid ögruppen Comorerna i närheten. Under senare år har man upptäckt dem utanför kusten i andra östafrikanska stater. För ett tiotal är sedan har man har man även funnit ett bestånd i Indonesien, omkring tusen mil från den gamla fyndplatsen. För de lokala fiskarna var det en välbekant fisk, men världens biologer hade missat att den nu så berömda fisken hade sin hemvist i den indonesiska övärlden. Det var först i slutet av 1990-talet, då hustrun till en forskare fick syn på ett exemplar på en fiskmarknad, som det kom till forskarvärldens kännedom.

Mycket om kvastfeningens levnadsvanor är fortfarande okänt, då de lever på djupa vatten. Att studera den i akvariemiljö har inte heller varit möjligt, då uppfiskade exemplar endast överlevt några timmar. I sin naturliga miljö lever fisken vid branta klippor i snabbt strömmande vatten. Att se kvastfeningen "live" är därför inte så många förunnat. Man har dock lyckats filma några av dem vid ett par tillfällen.

 


Kvastfeningen - vid god vigör
Foto: JoJan, Wikipedia

Nu har japanska forskare lyckats videofilma ett ungt exemplar, just i de indonesiska vatten där där man först fann beståndet här. Forskarna tror att det var ett ganska nyfött exemplar då det hade samma storlek, ca 30 cm, som de ungar man tidigare hittat inuti gravida honor. Vuxna exemplar kan bli bortåt två meter. Med en allt mer förfinad filmteknik hoppas nu forskarna kunna lära sig mer om kvastfeningens fortplantning och andra levnadsvanor. Men det man alltså vet är att kvastfeningen har en inre befruktning och föder levande ungar.

I det förgångna hade kvastfeningen en betydligt större spridning än idag. Sedan den första fossila kvastfeningen hittades i England år 1839, har man hittat fossil på alla kontinenter utom Antarktis. Fossila kvastfeningar är sällan längre än 50 cm. Det fossil som hittats djupast ned i lagren har, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan, daterats till 410 miljoner år. Sedan skall de ha levat under 340 miljoner år, för att sedan försvinna under de närmaste 70 miljoner åren före vår tideräkning. Och idag simmar kvastfeningen alltså omkring i haven igen, även om det så långt vi känner till endast är på några få platser.

Med den kunskap vi har om kvastfeningen idag - att de lever på flera hundra meters djupt vatten - är det knappast förvånande att de skulle begravts djupt ned i lagren vid en översvämningskatastrof. Med den skapelsetroendes syn att de fossila lagren visar, inte den ordning i vilken växter och djur har utvecklats och levat på, utan i vilken ordning de begravts och dött på, blir också tidsperspektiven lite annorlunda. Det 70 miljoner år långa tidsgapet mellan fossila och levande kvastfeningar blir då bara några meter sedimentära lager utan några fossila kvastfeningar. Och överraskningen att de lever kvar idag blir då egentligen inte heller så stor.

Källor: PhysOrg och Wikipedia
Publicerad: 2010-03-07

Evolution på "ett ögonblick"
"Sakta men säkert under miljontals år". Det är så evolutionen presenteras, och det är så den ofta förklaras. Själva villkoret för att den alls skulle kunna ske är att det funnits tid, massor med tid.

Men nu börjar evolutionsforskarna tänka om till en del, och menar att den kan ske på "ett ögonblick". Indikationerna på att biologiska förändringar hos vissa arter skett snabbt börjar bli så många att de är svåra att förklara som enskilda händelser, vilket man gjort tidigare. Till och med Darwin pekade på exempel av snabb evolution, och exemplet på hur björkmätaren ändrade färg i industrialismens England är klassiskt. Men de exempel som observerats har betraktats som undantag mer än som regel.

Hur vanligt det är med snabba dessa nutida biologiska förändringar kan evolutionsbiologerna dock inte säga, då man menar att det är svårt att upptäcka det i naturen eftersom det händer så snabbt. En total motsatt uppfattning mot den tidigare att evolutionen var för långsam att ses, skriver Bob Holmes i New Scientist. Alltså: antingen är evolutionen för långsam för att upptäckas, eller så är den för snabb. Svår att se är den under alla förhållanden! Detta gäller dock bara makroevolution, då ett djur eller en växt utvecklas till en helt annan grundform. Däremot är det lätt att observera så kallad mikroevolution, då förändringar skett hos samma slags djur eller växt. Det finns det många exempel på och kan ibland ske mycket snabbt. Dock sällan så snabbt som ett ögonblick.

Källa: New Scientist 2005 vol 187 jul 9 sid 28
Publicerad: 2010-03-01

Tusentals fotavtryck från dinosaurier som flyr i panik
I de rika fossillagren i nordöstra Kina har en plats med ca 3000 fotavtryck från dinosaurier kommit i dagen. Fyndplatsen ligger i närheten av staden Zhucheng i ett område som sägs vara världens största fossilgrav med dinosaurieben.

Fotavtrycken kommer från minst sex olika slags dinosaurier, och varierar i storlek mellan 10 och 80 cm. Alla fotavtrycken pekar åt samma håll. Forskarna tyder detta som en möjlig flyttning, eller som att växtätande dinosaurier flydde i panik från en plötslig attack av rovdinosaurier.

Staden Zhucheng i nordöstra Kina har blivit känd som "dinosaur city", då ca 30 fyndplatser med dinosaurie-fossil har grävts fram i området. Forskarna hoppas att den rikliga mängden av dinosaurieben på ett begränsat område ska kunna ge ledtrådar till hur dinosaurierna dog ut.

Tillsammans med de nyupptäckta fotavtrycken vittnar de rika fossilfynden om en översvämningskatastrof av gigantiska mått. Det är inte sista ledtråden till hur dinosaurierna slutgiltigt dog ut, men väl hur väldigt många av en av forntidens mest fascinerande djurgrupper dog. En stor mängd dinosaurier som flyr i panik åt samma håll talar sitt tydliga språk.

Källor: PhysOrg och Biblical Geology
Publicerad: 2010-02-21

"Proto-spindel" eller helt vanlig spindel?
Är det en vanlig spindel, eller ett förstadium till en sådan, som hittats i skifferklippor i New York? Bland fossilen finns även en tunn tråd som forskarna tror vara silke som spindeln spunnit, men inga tecken på spindelväv. Spindeln tycks sakna spinnvårta, men har ett slags tappar under magen som silket tros komma från.

Forskarna funderar på att det rör sig om ett slags "proto-spindel" som ännu inte utvecklat förmågan till nätbyggande. Fossilen dateras till cirka 380 miljoner år, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan. Då inga flygande insekter hittats i klippor med så tidiga åldersdateringar anser evolutionsforskarna sig "veta" att silket inte var till för att bygga fångstnät för dessa. Att olika slags djur inte finns som fossil i samma geologiska lager är dock inget bevis för att dessa inte levt vid samma tid. Det kan också bero på att de levt i olika ekologiska zoner och miljöer. Eller att de dött och begravts på olika djup, under olika slags sediment som sedan förstenats.


En av de nutida spindlar som inte bygger nät är hoppspindeln.
Foto: André Karwath / Wikipedia

 

Det finns även många nutida spindlar som inte bygger nät, även om alla producerar spindeltråd. Tråden består av långa, starka proteinkedjor vilka som regel utsöndras från speciella körtlar på undersidan av spindelns bakkropp. Tills för några år sedan troddes detta vara enda sättet, men forskarna upptäckte att en fågelspindel från Costa Rica producerar silke genom fötterna, vilket hjälper dem att hålla sig fast på släta, vertikala ytor. Denna nyupptäckta funktion visar i sin tur hur många unika funktioner som fortfarande finns oupptäckta i djurvärlden. Och vem vet vilka funktioner som fanns hos nu utdöda djur, hos såväl smådjur som spindlar som störe djur.

Många nutida spindlar använder silket till att bland annat klä in väggarna i jordhålor och spinna kokonger som gömställen. De tillverkar även så kallade ankartrådar på marken eller brotrådar uppe i luften. Dessa används bland annat till att förflytta sig genom luften, med hjälp av vinden eller uppåtstigande luftströmmar. Forskarna för fram tanken att även forntidens icke nätbyggande spindlar använde silket till att klä in bohålor och svepa in sina ägg.

Frågan är om även en "proto-spindel" gjorde detsamma. Ser man på bilden av fossilen från New Yorks skifferklipper (publicerad på bland annat BBC´s nyhetssida) även om detta blir en tämligen ytlig blick, är det misstänkt likt en vanlig spindel. Det enda ovanliga är att denna har en tydlig "svans", vilket inte är så vanligt bland nutida spindlar. Hur vanligt det sedan var bland alla de forntida spindlar, som levde, dog och försvann utan att bevaras till eftervärlden, kan vi förstås aldrig veta.

Källor: PNAS och BBC
Publicerad: 2010-02-07

En gång nejonöga, alltid nejonöga
Fossil av ett nejonöga, drygt 4 cm långt, har hittats i övre devonlager i Sydafrika. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan dateras lagren där fossilen hittats till cirka 360 miljoner år.

De forskare som studerat det fossila nejonögat säger att det ser "överraskande modernt" ut, och "visar att nejonögonens morfologi varit förvånansvärt stabil under 360 miljoner år". Likheterna består bland annat i att skelelettet bestod av brosk och att tänderna liknade taggar, som satt placerade likt ringar i den runda käklösa munnen, precis som hos det nu levande flodnejonögat.

Nejonögon klassificeras till gruppen rundmunnar, vars namn kommer just av den runda, käklösa munnen. Evolutionsforskarna, som tror på ett gemensamt ursprung för nejonögon och pirål, är också förvånade att det är ett så tydligt nejonöga som nu hittats i devonlagren i Sydafrika. Man har trott att delningen av de båda grupperna skedde långt senare. Ett fossilt nejonöga har nyligen även hittats i Kinas kritalager, daterade till 125 miljoner år enligt den geologiska tidsskalan.

Jämte pirålar är nejonögon de enda nutida rundmunnarna. Många av de fossila, nu utdöda formerna, hade kraftigt hudskelett på huvud och framkropp och kallas därför pansarrundmunnar. En del av dessa kunde bli upp till 6 meter långa. Den runda, käklösa munnen är ett mycket effektivt sugorgan, som fäster lätt vid klippor och stenar. Med hjälp av munnen kan nejonögat klättra uppför lodräta klippor under vattenfall, rensa lekplatsen från småsten och samla stenar till ett bo där de kan lägga rommen.

De "äldsta" fossila rundmunnarna har tidigare hittats i kambriska lager i Kina, daterade till 530 miljoner år. (Se Genesis nr 4 1999.) Enligt de flesta skapelsetroende forskare dateras alla geologiska lager till endast några tusen år. Tidsintervallen mellan flera av dem anses vara bara några månader, då de olika lagren avsattes vid olika skeden under Noas flod.

 


Den käklösa munnen hos nutida flodnejonöga, med "ringsystemet" av taggiga tänder. Samma uppbyggnad hade det nejonöga, som daterats till 360 miljoner år.
Foto: Wikipedia

Att fossila fiskar* hittas på olika djup i de geologiska lagren kan ha många olika förklaringar. Olika fiskar rör sig olika snabbt, flyter olika bra och lever på olika djupt vatten. Dessutom lever de i olika former av sjöar, åar och vattendrag. Dagens pirålar lever exempelvis endast i havet, och går ganska djupt, ibland ner till mer än 1000 meters djup. Nejonögat lever största delen av sitt liv som larv, nedgrävd i bottnen av sjöar och floder. En art, bäcknejonögat tillbringar även som vuxen dagarna i gångar i bottenmaterialet, och kommer fram endast nattetid för att söka föda.

Vid en översvämningskatastrof som Noas flod, skulle olika fiskar hamna på olika djup i de geologiska lagren. Att vissa nejonögon och pirålar genom sitt levnadsmönster då skulle hamna långt ned i lagren är knappast överraskande. Även de fossila pansarrundmunnarna har som regel hittats djupt ner i lagren.

* Fotnot: Rent zoologiskt klassificeras inte nejonöga som en fisk, på grund av de stora skillnaderna hos kroppsbyggnaden gentemot andra fiskar. Det är ändå som fisk det oftast benämns, även i uppslagsverken, och för enkelhetens skull skriver vi fisk här också.

Källor: Nature 2006 vol 441 sid 972 - 974 och vol 443 sid 921- 924, 981-984, Creation, National Geographic och Wikipedia
Publicerad: 2010-01-17

"Ardi" - din förfader?
1994 hittade forskare "apmänniskan" Australopithecus ramidus. Efter nya undersökningar och nya fynd av (förmodligen) samma varelse, år 2009, fick samma fossil det nya namnet Ardipithecus ramidus. Den välkända tidskriften Science utsåg det till 2009 års viktigaste vetenskapliga fynd. Så - detta är något "riktigt viktigt"! Ja, i alla fall om man tror på evolutionsteorin.

Undersöker man vad man egentligen hittat, så rör det sig om en varelse som är mer "aplik" än "Lucy" ("Lucy" ser ut som en hane av en variant av nu levande dvärgschimpanser - se t ex "Vårt ursprung?" av Mats Molén). Varelsen hade dock lite stabilare fötter än schimpanser, vilket gjort att man tror att den gick upprätt. Men, vanliga apor har också stabilare fötter än schimpanser - och de går inte upprätt. "Ardi" är dessutom så olik schimpanser och människor att man med den måste föreslå en ny evolutionsserie till människan, från något som inte liknar en schimpans. Det blir en ny vändning på evolutionshistorien det.

De delar man hittat av "Ardi" låg utspridda över ett område som sträcker sig över ca 1,5 km. Delarna ser ut som från apor och själva evolutionen till människa är något man tolkar in. De delar man inte hittat har man tolkat som att de såg ut som en mellanform. De bilder man visar upp av "Ardi" är alltså till stor del långtgående spekulationer och tolkningar. I de elva artiklar i Science där man skrivit om "Ardi" används ordet "troligen" ca 78 gånger och ord som betyder ungefär "föreslår/kan tolkas" används ca 117 gånger (förutom en mängd andra liknande ord).

Innan forskare hittar mer kompletta fynd från varelsen kan vi inte säga exakt vad det var. Det kanske var en stor variant av något slags apa som lever idag eller kanske en utdöd apa.

Källor: Acts & Facts, RILSource/CMI och Science
Publicerad: 2010-01-10

Fler kortnyheter?!
Det finns fler kortnyheter att läsa!

Kortnyheter publicerade 2009
Kortnyheter publicerade 2008
Kortnyheter publicerade 2007

Tillbaka »
webmaster@genesis.nu Copyright © Föreningen Genesis