Genesis


Hem / Arkiv

Kortnytt från 2008

Aktuella kortnyheter
Kortnyheter 2009
Kortnyheter 2008
Kortnyheter 2007

Samma förlossningsarbete hos Neanderthalkvinnorna som idag
Neanderthalmänniskans likhet med nutida människor bekräftas i den ena forskningsrapporten efter den andra. Det gäller även hur hon var uppbyggd rent fysiskt. En av de senaste studierna handlar om likheten vid förlossningsarbetet. Ett forskarteam i Scweiz har gjort en tredimensionell rekontruktion utifrån fossila baby-skallar som hittats i Ryssland och Syrien. Man fann att kraniet hos dessa neanderthalbarn hade samma diameter som kraniet hos Homo sapiens (dvs. den moderna människan), och hjärnorna var lika stora.

Neanderthal-mödrarna hade en något större förlossningskanal än vi. Det relativt stora ansiktet hos barnen kan dock ha gjort förlossningsarbetet lika svårt för dem som för dagens kvinnor. Att neanderthalkvinnorna hade något större förlossningskanal än oss ger dock en fingervisning om att det kan ha varit lättare att föda barn i tidernas början än för oss. Vi förstår att de fullkomliga kroppar som Adam och Eva skapades med har förändrats till det sämre genom tiderna.

Forskarna drar slutsatsen att i båda de grupper där man hittat fossilen man gjort rekontruktionen ifrån, fanns de sociala strukturer som är så viktiga vid förlossningar. I den vetenskapliga rapporteringen kommer sedan den i evolutionssammanhang så omisskännliga kommentaren "Det betyder att en stor hjärna vid födseln måste ha utvecklats hos någon ännu oupptäckt, gemensam förfader till både moderna människor och neanderthalare."

Att erkänna människan som unik redan från tidernas början ligger utanför evolutionsforskarnas område, och kanske också vilja. Men knappast utanför det sant vetenskapliga. Det visar bland annat den aktuella studien.

Källa: PNAS och New Scientist
Publicerad: 2008-12-21

Åsnan som tamdjur och vildåsna
När det egyptiska imperiet byggdes upp för cirka 5000 år sedan användes åsnor som lastdjur. Det visar några åsneskelett som grävts fram på forntida begravningsplatser i Abadys i Egypten. Slitage på åsnornas leder visar att djuren varit tungt belastade under sin livstid. Forskarna ser fyndet som den äldsta indikationen på att åsnan använts för transport.

Forskarna har gjort en jämförande studie mellan de egyptiska skeletten, nutida tamåsnor och afrikanska vildåsnor. I stort sett liknar kroppsproportionen på de egyptiska skeletten mest vildåsnor, men individuella variationer förekommer. Det enda man egentligen funnit i åsnans anatomi, att hon skulle utvecklats till tamåsna utifrån vildåsna är förändringen i mellanfotsbenet, som blivit mer kompakt. Forskarna ser det som en anpassning för att klara belastningen av tunga bördor.

Dagens afrikanska vildåsna betraktas som stamform till tamåsnan, och från ett evolutionistiskt perspektiv har alla tama tämjts utifrån vilda arter. Men i beskrivningen av den tidiga skapelsen i Första Mosebok finns både "boskapsdjur" och "vilda djur" med från början. Även om det då rådde en helt annan harmoni i skapelsen än idag, finns det en klar distinktion dem emellan. Vissa av de vilda djuren kan mycket väl så småningom ha tämjts av människan, samtidigt som några av boskapsdjuren förvildats. I synnerhet efter floden då levnandsvillkoren ofta blev ganska annorlunda mot tidigare och många geografiska omflyttningar ägde rum. En fingervisning om detta kan vi se av att det idag ofta finns både tama och vilda arter av samma slags djur.

Med vår kunskap om åsnan som nyttodjur genom historien känns det naturligt att tänka sig att hon redan från början tillhörde "boskapsdjuren". Åsnan tillhör hästdjuren, men om "urhästen" var mest lik en häst, en åsna eller något av de övriga hästdjuren, är naturligtvis omöjligt att säga. Kanske fanns det till och med ett par olika "urhästar" eller "uråsnor" om man nu så vill. Att hästen och åsnan är samma slags djur i grunden vet vi av att de kan para sig med varandra och få livsduglig avkomma (mula och mulåsna). Även zebran tillhör hästdjuren och kan paras med såväl hästar som åsnor.

Källor: New Scientist, PhysOrg och PNAS
Publicerad: 2008-12-14

Sengångaren ingen slöis
Sengångaren är inte särskilt "sen", eller som det engelska namnet "sloth" antyder - någon slöis. Åtminstone inte då den får leva i frihet. Det visar ett forskningsprojekt, där forskarna studerat hjärnaktiviten under sömn hos några sengångare i Panamas regnskogar.


Sengångare som lever i frihet sover inte mer än många andra däggdjur. Återstår att se om den nya forskningen kan skingra myterna om sengångaren, som endast slött hänger upp och ner i träden.
Foto: Wikipedia

 

Tidigare sömnstudier har gjorts på sengångare i fångenskap. Där sov djuren under ca 16 av dygnets 24 timmar, vilket kan tyckas göra sengångaren till det perfekta djuret för sömnstudier. I den nya studien utrustade forskarna några sengångare i frihet med olika typer av mätinstrument för att mäta hjärnaktiviteten. Efter knappt en vecka kunde man konstatera att fria sengångare sover ungefär 6 timmar mindre per dygn än sengångare i fångenskap. Ingen större skillnad gentemot flera andra däggdjur, vill säga. Å andra sidan är det många däggdjur, om inte de flesta, som blir betydligt slöare i djurparker än ute i det fria. Så sengångaren är inte ensam om det heller.

Sengångarna hänger alltså inte upp och ner i sina tropiska träd och sover mest hela tiden, för att äta något blad emellanåt. Visst tillbringar de sin mesta tid uppe i träden, där de genom sitt goda luktsinne kan lukta sig till vilka grenar som är ruttna, respektive hållbara. Men när de flyttar sig omkring bland dessa i sökande efter frukt går det inte snabbare än cirka 0,5 km i timmen. Samma hastighet har de då de ibland går ner på marken. Sengångarna simmar dock snabbare än så, både bröst- och ryggsim och de kan simma bortåt en kilometer åt gången. Sin goda simförmåga har de bland annat nytta av då områden de lever i översvämmas. De kan då relativt säkert förflytta sig mellan träden.

Den gamla, smått klassiska frågan om hur sengångaren hunnit ta sig från Ararat till Sydamerika har genom den nya forskningen fått än bättre svar än tidigare. Redan då man trodde att sengångaren sov mycket längre gjordes uträkningar utifrån sengångarens förflyttningssätt och hastighetstakt. Man fann då att på cirka 500 år skulle den gott och väl kommit dit, och hade då ganska många alternativa, både färdsätt och vägar och välja på. (För mer detaljer se Skapelsetro nr 3 1987.) Utifrån de nya kunskaperna om sengångarens sovvaner förstår vi att det kunnat gått ännu snabbare.

Källor: New Scientist och PhysOrg
Läs mer om sengångaren i Skapelsetro nr 3 1987 och Genesis nr 4 2001.
Publicerad: 2008-11-30

Om tamkattens ursprung
Katten tämjdes inte i Egypten, utan i Mesopotamien. Åtminstone om man får tro en nyligen gjord DNA-analys som pekar på att alla världens tamkatter härstammar från en grupp vildkatter från Främre Orienten. Studien stöder tidigare forskning utifrån arkeologiska fynd som gjorts i området. (Se Genesis nr 4 2004.)

I det evolutionistiska perspektivet drogs katten till människan, då hon blev alltmer bofast som jordbrukare. Eller snarare till de möss som sökte sig till människans sädesförråd, vilket i förlängningen ledde till att människan och katten blev nära vänner. Skapelsetroende forskare tror hellre att katten redan var tam då den gick ut från Arken på Ararats berg. (Detta är i sig ingen motsägelse till att katten kan ha börjat jaga möss bland sädesslag och andra matförråd hos människan, när både katter och möss fick leva under knappare förhållanden efter Noas flod.) När så ättlingar till denna tamkatt åtföljde människan på hennes vandringar ut över jorden förvildades en del av dessa, och blev till de vildkatter som finns idag.

 


Enligt en nyligen gjord DNA-analys har alla tamkatter sitt urprung i falbkatten, en vildkatt som idag lever i Mellanöstern och Afrika.
Foto: Wikipedia

Någon större skillnad mellan tam- och vildkatten finns inte idag, förutom lite i färgteckningen och självklart i beteendet, som mest handlar om miljö. Tamkatten är något mindre, men uppbyggnaden av skelettet är så gott som identiskt hos båda. Om man sedan jämför exempelvis med tigern är det huvusakligen bara storleken som skiljer; tigern är lite mer aggressiv och proportionerligt mer muskulös.

Den tidigare teorin att katten tämdjes i Egypten överges nu alltmer av forskarna. De rikliga fynden därifrån hänger samman med att katten där betraktades som en gudom och ofta avbildades eller skulpterades. Arkeologiska fynd från Syrien, Turkiet och Israel har dock äldre dateringar. Tillsammans med den nyligen gjorda DNA-analysen talar det för att vår nutida tamkatt härstammar från den delen av världen. Det hörn av världen som ofta benämns "civilisationens vagga" kan nu även betraktas som kattens.

Källor: Creation on the Web, New Scientist och PhysOrg
Läs mer om kattens domesticering i Genesis nr 4 2004 och nr 3 2008.
Publicerad: 2008-11-23

Färgpigment i fossila fjädrar
Amerikanska forskare från Yale-universitetet i Connecticut tror sig ha hittat rester av färgpigment i fossila fågelfjädrar. Tidigare har forskarna tolkat några avlånga, endast mikrometerstora, strukturer som bakterier. Men vid noggrannare studier såg man att strukturerna endast satt i de mörka delarna av fjädern. Dessa mörka partier satt dessutom ordnade i jämna rader, varvade med ljusa. Det vore märkligt om några bakterier endast skulle angripa vissa delar av en fjäder, säger de amerikanska forskare som studerat fjädern. Istället tolkar man dem som melanosomer, den del av cellen som innehåller färgpigmentet melanin.

Den fjäder man i huvudsak undersökt kommer från brasilianska kritalager, daterad till cirka 100 miljoner år. När forskarna undersökte en nutida fågelfjäder i elektronmikroskop fann man samma slags avlånga pigmentstrukturer även i denna. Denna fjäder kom från en rödvingetrupial (eng. redwinged blackbird) som är vanlig i Nordamerika. Även i fossila fåglar från Danmark, daterade till cirka 55 miljoner år, har liknande strukturer hittats.

Forskarna tror nu att rester av färgpigment finns bevarat i de flesta fossila fjädrar. Man hoppas att det ska leda till att man så småningom ska kunna tolka vilken färg de fåglar haft, som man tror dog ut för flera miljoner år sedan. Eller - det som fått stort utrymme i de vetenskapliga artiklarna angående upptäckten av färgpigmentet - vilken färg som dinosaurierna kan ha haft. New Scientist har till och med lagt in detta i sin rubrik.

Detta är en något märklig slutledning då man faktiskt inte hittat några befjädrade dinosaurier eller kunnat påvisa släktskapet mellan fåglar och dinosaurier, trots att det ofta påstås som sanning. (Se Genesis nr 3 2000, nr 3 2005, nr 4 2004 nr 2 2005 och nr 1 2006.) Lite märkligt är också konstaterandet att "förståelsen av organiska rester i fossila fjädrar visar att melanin kan klara sig från nedbrytning i miljontals år". Tanken att resterna av färgpigment visar att fossilen kanske inte är så gamla förs aldrig fram. Även här följer man det vanliga mönstret att man sällan ruckar på varken evolutionsteorin som sådan eller årmiljonerna, oavsett vad fynden visar.

Källor: Biology Letters, Volume 4, Number 5 / October 23, 2008 (länk), New Scientist och PhysOrg
Publicerad: 2008-11-17

Tillbakagång hos storspiggar?
Tanken att evolutionen ibland arbetar bakåt, så att primitiva drag utvecklas på nytt dyker upp är ingenting nytt. Det föreslås då och då av forskarna när evolutionsträdets grenar inte sträcker sig så raka som förväntat, och ibland kroknar ganska betänkligt. Bland de senaste exemplen på detta är en studie som gjorts på storspiggen i Lake Washington i Seattle, USA.


Storspiggen trivs i grunda regioner med mjuka bottnar och mycket växtlighet. Som ett skydd i klara vatten växer det ut hårda benplattor på fiskarna.
Foto: Wikipedia
(Bilden är beskuren.)

 

Storspiggen är en knapp decimeterlång fisk, som lever längs kusterna och i större insjöar på norra halvklotet. De är delvis beklädda med benplattor och har ofta tre taggar på ryggen. Tendensen bland storspiggen har varit att benplattorna förminskats då fisken övergått till att leva i sötvatten istället för saltvatten. Så var fallet i Lake Washington där endast 6% av beståndet var helt täckta av benplattor i början av 1960-talet. Men sjön var kraftigt förorenad, och när sjön rensades upp i en miljösatsning gjorde biologerna en överraskande upptäckt. Hårda benplattor började återigen att växa ut på fisken, och idag är hälften av storspiggarna täckta av benplattor och en tredjedel delvis täckta. Det är en förändring som skett på bara fyrtio år.

Forskarna tror att mörkret i det förorenade vattnet gjorde bepansringen överflödig för fiskarna, och när vattnet blev klarare och fiskarna mera synliga växte benplattorna ut som skydd. Förklaringen till hur det kunnat ske rent biologiskt finner forskarna i fiskarnas genetiska variation, med kopior av gener från saltvattenfiskar som tenderar att ha fler benplattor. En miljöanpassing likt denna, som sker till olika organismers fördel, ser man ofta exempel på i naturen. Att som i studien av storspiggen förklara det som en tillbakagång i evolutionen känns något bakvänt.

Källa: Current Biology 2008 vol 18 sid 769-774
Publicerad: 2008-11-09

Snabb mikroevolution hos italienska murödlor
För drygt 35 år år sedan flyttades några italienska murödlor (i Sverige även kallade ruinödlor) från en ö till en annan i Adriatiska havet. En grupp forskare som studerat ödlorna rapporterar nu om hur ödlorna förändrats sedan de flyttats från en kargare till en betydligt frodigare miljö.

Ödlorna började nu leva till ungefär två tredjedelar av växter, istället för till två tredjedelar av insekter, vilket de gjort tidigare. Det har resulterat i att ödlorna fått större huvud, både längre och bredare än de ödlor som finns kvar på den ö de hämtats ifrån. Till följd av detta har bettet blivit starkare. Även ödlornas matspjälkning har förändrats på grund av den fiberrika kosten. Ödlorna har också ändrat sitt beteende gentemot varandra på grund av den rikliga växtfödan. De lever tätare ihop och försvarar inte längre sina territorier, vilket de gjorde tidigare då de mer aktivt fick jaga efter insekter.

Murödlan finns i många olika varianter, efter hur de anpassat sig till levnadsförhållandena på olika öar och områden på europeiska fastlandet. Med tanke på hur den italienska murödlan utvecklats, både i kroppsform och beteendemässigt syns en miljö med riklig växtföda passa dem förträffligt.

 


Den italienska murödlan genomgick stora förändringar på kort tid när den flyttades till en frodigare miljö. Arten har dock förblivit densamma.
Foto: Wikipedia
(Bilden är beskuren.)

De italienska murödlorna visar vilka anpassningsmöjligheter hos ett och samma djur, och hur snabbt en så kallad mikroevolution kan äga rum. Här skedde betydande förändringar i såväl ödlornas yttre som inre kroppsbyggnad och funktioner, samt deras beteende och sociala samspel under drygt tre decennier. Själva arten har dock förblivit en och densamma.

Källor: PNAS 2008 vol 105 sid 4792-4795 och PhysOrg
Publicerad: 2008-11-02

Nytt däggdjur från Jura
Fossil efter ännu ett däggdjur har hittats i juralager i Mongoliet, daterade enligt den geologiska tidsskalan till 165 miljoner år. Denna gång rör det sig om ett ganska litet djur, cirka 12 cm långt. Fossilen tyder på att det hade starka ben och var bra på att gräva. Men det forskarna ser som mest anmärkningsvärt är djurets välutvecklade kindtänder, som visar att de var väl anpassade till att både tugga och söndermala födan.

"Upptäckten visar att tänderna hos juratidens däggdjur var betydligt mer komplexa till sin uppbyggnad, än vad vi hitintills trott", säger en av de involverade forskarna. Han ser det som en indikation på att mångfalden bland däggdjuren utvecklades betydligt snabbare, tidigt i historien, än vad man hitintills trott. Evolutions-forskarna har också trott att däggdjurens kindtänder är så unika och komplexa till sin uppgyggnad att de enbart utvecklats en gång. Men då man hittat djur med enklare tänder högre upp i lagren, och som alltså enligt evolutionsteorin skulle utvecklats senare, talar man nu åter om konvergens. Med konvergent evolution menas något som utvecklas från olika utgångspunkter åt samma håll. Det har blivit till ett begrepp som allt oftare får förklara, när samma biologiska karaktärer har utvecklats vid helt olika tider och platser inom evolutionsteorins scenarium. Och nu talar man inte bara om att samma typ av tand skulle ha utvecklats ett par gånger, utan att den kan ha utvecklats på nytt flera gånger om under historiens gång.

Även om Bibeln inte talar specifikt om tänder, kan vi förstå av sammanhanget att såväl människor som djuren skapades med fullt funktionsdugliga tänder redan från början. Även fyndet av det lilla däggdjuret i Mongoliets juralager pekar mot att så var fallet.

Källor: Nature 2007 vol 450 sid 93-97 och PhysOrg
Publicerad: 2008-10-26

Tidigt jordbruk i Egypten
Ett team med amerikanska och holländska arkeologer har funnit de tidigaste tecknen på jordbruk i Egypten. Fynden har gjorts vid Faiyum, ett oasområde söder om Kairo där flera förhistoriska platser grävdes ut redan på 1920-talet.


Avbildning av olika växter, från Luxortemplet i Egypten.
Foto: P. Annala © 2004

 

De fynd man gjort dateras från tiden före faraonerna, och omfattar bland annat odlade spannmål (mestadels vete och korn) och och lämningar efter tamdjur, som får, getter och grisar. Även lergolv från någon form av boningshus finns bevarade, tillsammans med lergods, slipstenar och olika verktyg. Då varken djuren eller de aktuella sädesslagen är inhemska i Egypten, tror forskarna att de förts hit från Mellanöstern och Mesopotamien, där jordbruket tros ha startat tidigare än här. Några av fynden pekar också på handelsförbindelser med Röda havsområdet och Mesopotamien.

Forskarna tror att de nya fynden kan förändra synen på Egyptens stenåldersperiod som primitiv och lösryckt från den högkultur som senare följde. Man pekar på att fynden tydligt visar att dessa forntida bosättare inte levde under några knappa förhållanden, utan hade skapat sig en riktigt bra tillvaro. Man vill nu börja se Egyptens forntid som en helhet, där jordbrukets utveckling ledde fram till faraonernas högtstående civilisation och pyramidbyggen.

Forntida fynd efter tidiga jordbruk med liknande dateringar som det egyptiska har gjorts på flera olika platser runt jorden. Kanske är dags att börja se forntiden som en helhet överallt, då en primitiv stenålder som skulle varat under hundratusentals år känns alltmer lösryckt från den verkliga historien. De arkeologiska upptäckterna av tidigt jordbruk på skilda platser, stämmer väl in med skapelsetroende forskares uppfattning att några av de folkgrupper som spreds ut från Babel och "Sinears slätt", slog sig ner i bördiga områden och började odla jorden. Flera av dessa grupper förde förmodligen även med sig tamboskap, som sedan förökades.

Källor: National Geographic och PhysOrg
Publicerad: 2008-10-22

Fossil myrlejonslända med bevarade färger
I Brasilien har några engelska forskare funnit fossil av en myrlejonslända, där färgmönstren är utomordentligt väl bevarade. Färger bevaras sällan hos fossil, men det händer någon gång då och då, under extraordinära omständigheter. Exakt vad det beror på vet forskarna inte. (Bara att en snabb begravning och syrefria betingelser är viktiga, men detta gäller för all fossilbildning.)

Lagren i nordöstra Brasilien där myrlejonsländan hittats är känt för sina fossil, och detta är inte det första man hittat av insektsvingar med bevarade färgmönster. Enligt de engelska forskarna är det dock sällsynt att mönstren syns så tydligt som på denna. Lagren är daterade till 112-125 miljoner år enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan, vilket reser vissa frågetecken om hur färgerna kan ha bevarats. Den forskning som gjorts på livets komplicerade molekyler, till exempel färgpigment, tyder nämligen på att dessa inte kan bevaras längre tid än 10 000-tals år.

 

pix/120px-Ameisenjungfer (3K)
Modern myrlejonslända
Foto: Wikipedia

Detta är inte första gången som den här typen av forskning går på kollision med den åldersdatering som gjorts. Bland annat har man funnit färger på snäckor som daterats till 80 000 år, pigmentceller i en groda daterad till 50 miljoner år och i ammoniter daterade till 70 miljoner år. Och - kanske äldst av allt - röda och silverfärgade pigment i en fisk från Antarktis, som daterats till 370 miljoner år!

Ett annat frågetecken, som notisen om fossilet i New Scientist pekar på, är hur de forntida myrlejonen livnärde sig. Larverna hos nutida myrlejon gräver ner sig i små fångstgropar och fångar de myror som ramlar ner. Problemet är att myrorna, enligt evolutionsteorin, utvecklades först cirka tio miljoner år senare.

Källor: BBC Wildlife 1995 vol 13 maj 1995, New Scientist 2005 vol 188 dec 17 sid 19 och Science 1997 vol 277 sid 905
Publicerad: 2008-10-12

Nutida havsspindel från silur
Ett mycket välbevarat fossil av en havsspindel har hittats i engelska silurlager, djupt ned i de fossila lagren. Enligt evolutionsteorin är spindeln daterad till cirka 425 miljoner år, men trots det stora tidsintervallet tros den ha haft ett liknande levnadssätt som nutida havsspindlar.

Enligt skapelsetroende bildades silurlagren under Noas flod för bara några tusen år sedan. Då de flest havsspindlar inte simmar, utan kryper omkring mellan alger och stenar är det lätt att förstå att de kan ha hamnat djupt ned under sedimentlagren vid en översvämning. Den siluriska havsspindeln var inbäddad i vulkanisk aska, vilket visar på stor vulkanisk aktivitet och instabilitet i havsbottnarna i samband med att den blev till fossil.

Fossila havsspindlar har hitintills varit sällsynta, men nyligen gjordes ett 70-tal fynd i Frankrike. Dessa fossil hittades i juralager, som enligt evolutionsteorin daterats till 160 miljoner år.

Källor: Nature 2004 vol 431 sid 978-980, BBC, University of Oxford och Science Daily
Publicerad: 2008-09-28

"Miljoner år" gammal fosil cellulosa
Cellulosa är den viktigaste beståndsdelen i cellväggarna i alla växter, och det vanligaste organiska ämnet i naturen. Då växterna i naturen vissnar bryts cellulosan snart ner av mikroorganismer i jorden. Ett engelskt forskarteam har dock upptäckt rester av cellulosamolekyler i ett stenblock från Dolomiterna, en del av norditalienska Östalperna. (Bergsområdet har fått sin namn efter den dominerande bergarten dolomit, vilken i stor utsträckning består av fossila korallrev.) "Något katastrofartat måste ha inträffat som svepte ner jorden i havet, utom räckhåll för mikroorganismer" är reaktionen från det engelska forskarteamet.

Källa: New Scientist 2005 vol 188 dec 10 sid 23
Publicerad: 2008-09-28

Dawkins: Reiss avgång en "häxjakt"
Michael Reiss, direktor för utbildningsfrågor vid Royal Society, den brittiska motsvarigheten till Vetenskapsakademin, tvingades avgå bl.a. efter att tre nobelpristagare krävt hans avgång. Kravet restes efter att Reiss nyligen vid en vetenskapsfestival sade att kreationisters argument borde bemötas på naturvetenskapslektionerna i skolan. Reiss sade också att "en vetenskapslärare bemöter kreationism bäst om han/hon ser kreationism som en världsåskådning, inte som en missuppfattning", vilket också fick kritik.

Reiss är professor vid London's Institute of Education och utbildad präst i anglikanska kyrkan. I det kritiserade talet påpekade Reiss noga att han inte ansåg att man skulle undervisa om kreationism; hans uttalanden avsåg situationen att en elev väckte frågor ur kreationistiskt perspektiv.

Avgången är något märklig eftersom Royal Society i pressmeddelandet om Reiss avgång uttrycker precis det Reiss sade: "om en ung person väcker frågan om kreationism i en naturvetenskapslektion, då bör en lärare kunna förklara varför evolution är en sund vetenskaplig teori, medan kreationism inte på något sätt är det".

Harold Kroto, en av dem som krävde Reiss avgång, sade: "Jag anser inte att någon som har en personlig religiös världsåskådning är lämpad att representera det vetenskapliga samhället i dessa frågor." Meningarna har dock varit delade om huruvida Reiss borde ha avgått. Richard Dawkins, som för övrigt är en av kreationsimens främsta motståndare, sade: "Att begära hans avgång på grund av detta, som nu flera av de nobelprismeriterade medlemmarna [i Royal Society] nu gör, kommer lite för nära en häxjakt för min smak".

Det är skrämmande hur den religiösa intoleransen breder ut sig. Enligt somliga är redan själva hysandet av en religiös åsikt diskvalificerande för en vetenskapsman! Man kan undra vad som kommer härnäst: Ska vi förbjuda en läkare att vårda människor om läkaren tror att patienten är skapad till Guds avbild?

Källa: Nature, Royal Society och Dagen
Publicerad: 2008-09-19

Kammaneter i botten på evolutionsträdet?
Från komplexa former till enkla - och sedan till komplexa igen. Så förklarar evolutionsforskarna en genetisk analys som lägger kammaneten i botten av evolutionsträdet. Enligt den sedan länge hävdvunna teorin har här istället legat ett enkelt svampdjur. Detta skulle i sin tur uppstått av encelliga organismer. Kammaneter däremot är tämligen komplexa djur med riktig vävnad med muskel-, hjärn- och nervceller. De har vissa likheter med övriga maneter, men klassificeras inte likt dessa till nässeldjuren, utan till en egen djurgrupp.

Nu tror inte forskarna att kammaneten ligger i botten i så måtto att andra organismer har utvecklats ur denna - tvärtom. Nej, kammaneten sägs ha tagit sin egen väg och utvecklat sin komplexitet oberoende av andra djur. För hur länge sedan, säger sig forskarna inte veta, eftersom man inte funnit den äldsta kammaneten. Men man tror att den "troligen fortsatte att utvecklas" och att den idag "troligen ser ganska annorlunda ut än den första kammaneten". Några fakta i form av fossil för att underbygga dessa antaganden finns som sagt inte. Likheten med andra maneter förklaras genom tron att grundformen för manetliknande djur utvecklats oberoende av varandra flera gånger om.

För några år sedan gjordes en studie på genuppsättningen hos några nässeldjur, där man fann några gener man trott varit exklusiva för ryggradsdjur. Evolutionsforskarna drog då slutsatsen att en gemensam förfader till ryggradsdjuren och nässeldjuren, måste varit betydligt mer avancerad än man tidigare trott. Så ock att livsformer med en enklare genuppsättning, som maskar och bananflugor, måste ha förlorat många av de gener som deras förfäder ägde en gång i tiden. Även här blir kontentan att avancerade livsformer utvecklas till enkla - tvärtemot grundtanken inom evolutionsteorin att lägre livsformer utvecklas till högre. (Se Genesis 2006 nr 2.)

Källa: New Scientist 2005 vol 188 dec 3 sid 10, Nature, PhysOrg och ScienceNews
Publicerad: 2008-09-16

Varmare på Antarktis i det förgångna
Att Antarktis haft ett varmare klimat i det förgångna har det kommit många indikationer på i olika forskningsrapporter, inte minst genom många fossilfynd av djur och växter som idag enbart lever i betydligt varmare klimat än dagens Antarktis. Även forntida kartor visar på ett tidigare isfritt Antarktis, med berg och vikar som idag är dolda under inlandsisen men som man kan se med hjälp av olika instrument.

Bland de senaste indikationerna härom finns i analyser av borrkärnor som tagits upp från havsbottnen under kontinenten. Bland annat visar mikrofossil av sporer och pollen att Antarktis tidigare haft ett klimat liknande det på sydön i Nya Zeeland och södra Patagonien, med floder och träd i myckenhet.


Där isen idag ligger tjock över Antarktis fanns en gång en betydligt lummigare miljö
Foto: Joe Mastroianni från National Science Foundation, Wikipedia

 

Exakt hur och när som Antarktis inlandsis bildades och växte till är evolutionsforskarna osäkra på. Enligt skapelsetroende forskare är det resterna efter den istid som följde en tid efter Noas flod, på grund av de stora klimatförändringar som då uppstod. På de flesta håll har de stora inlandsisar som då bildades smält undan, förutom glaciärer på höga bergstoppar världen över ligger de idag kvar på Grönland och Antarktis där det varit så kallt allt de aldrig hunnit smälta undan. Istället har den nya snö som fallit packats ihop till nya ismassor, så isarna har istället vuxit till även efter istiden.

Idag smälter isarna med lite högre hastighet än tidigare, både på Antarktis och i arktiska områden, vilket ofta ses som ett stort miljöhot. Även om issmältningen kan få konsekvenser idag så har vi dock långt kvar till de miljöomställningar som skedde vid den tid då isarna började smälta undan på de flesta ställen, medan de växte till på ett par andra. Men oavsett vilka konsekvenser det fick då är det nog ingen av oss som vill att de inlandisar som en gång låg utbredda över stora delar av världen, skulle legat kvar idag!

Källa: Nature och PhysOrg
Publicerad: 2008-08-20

Pansarhaj födde levande ungar
"Världens äldsta mamma" - så benämner evolutions-forskarna en pansarhaj från Australien, vars fossil daterats till cirka 380 miljoner år, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskala. Inuti kroppen finns ett välbevarat embryo, fäst vid modern med en navelsträng, vilket visar att hajen födde levande ungar. Ett tidigare fynd från en pansarhaj från samma geologiska formation, som nu undersökts på nytt visade sig ha tre embryon inuti kroppen.

Forskarna säger sig förvånade över att en så avancerad fortplantningsstrategi hunnit utvecklats på ett så tidigt stadium under ryggradsdjurens och fiskarnas evolution. Tidigare har man trott att endast fortplantning genom ägg var möjlig så tidigt. Flera av dagens hajarter föder levande ungar. Att även hajar som hittats så djupt ned i lagren var utrustade med samma fortplantningssystem tyder fastmer på att de skapats med dessa funktioner redan från början.

Pansarhajar är en idag utdöd fiskgrupp, som ofta betraktas som en egen klass. Det mest karakteristiska hos dem, och som gett dem deras namn var det yttre pansar av ben, som kroppen delvis täcktes av. Vissa arter kunde bli upp till sex meter långa. Andra blev endast någon eller några decimeter långa. Så är fallet med den nyupptäckta "moderhajen" (Materpiscis attenboroughi) som var cirka två och en halv decimeter lång.

Såväl "moderhajen" som andra fossila fiskfynd från samma geologiska formation i Australien har bevarats i ett tredimensionellt skick. Hos flera exemplar finns mjukdelar som exempelvis muskler och nervstrukturer bevarade. Forskarna förklarar det med att fiskarna snabbt begravts under stora lager av sediment. Fossilen från den nyupptäckta, så kallade "moderhajen" visar att pansarhajar skapades fullt färdiga från första början, och att det skett en omfattande översvämningskatastrof i det förgångna.

Källor: Creation on the Web, National Geographic, PhysOrg och Wikipedia
Publicerad: 2008-08-10

Varna flocken!
Likt en vaktpost i trädets topp sitter han där, skriktrasten för att varna sin flock då han anar faror i närheten. Flocken kan då lugnt uppehålla sig i närheten och söka efter mat. Dessa små trastar behöver väl sin vaktpost då över 95% av deras tid går åt för att söka sin föda på marken, vilket gör dem särskilt utsatta för rovdjur.

En forskargrupp som studerat skriktrastarnas beteende i Kalahariöknen i Kenya såg att de flockar som hade en hanne på vakt själva använde mindre tid att spana efter rovdjur. De spred också ut sig mer på öppna områden och ökade sina chanser att hitta bättre föda.

"Vaktposten" själv utsätter sig dock för större fara och riskerar sitt eget liv för övriga fågelflockens säkerhet och tillväxt. Forskarna menar att detta är ett ovanligt exempel på samarbete i djurvärlden, då teorin om det naturliga urvalet förutsätter att individen borde agera själviskt och tänka på sin egen överlevnad.

 


Murmeldjur sitter ofta i upprätt ställning och spanar. När fara hotar varnar det sina artfränder med visslingar.
Foto: Wikipedia

Men de afrikanska skriktrastarna är ingalunda ensamma i djurvärlden om att sätta ut en vaktpost för att varna flocken. De kanske mest kända djurgrupperna för denna sociala struktur är surikater och murmeldjur. Så - frågan är om man ska gå efter en uttänkt teori då man redogör för beteenden inom djurvärlden. Eller om man ska gå efter de observationer man kan se i naturen.

Publicerad: 2008-08-03

Fossila sjöfåglar på Nya Zeeland
Fossila sjöfåglar har hittats i kritalager på en avlägsen sandstrand på Chatham Islands i Nya Zeelands övärld. Det är de äldst daterade sjöfåglar som hittats här. Fåglarna var långa och smala till sin uppbyggnad, och forskarna säger att de tycks likna nutida skarvar. Två av dessa forntida fåglar var över metern långa, medan en förmodligen var enbart runt tre decimeter. Dagens skarvar, eller cormoranter blir ungefär 45 - 100 centimeter långa, beroende på art. Fossilen är ännu inte namngivna och klassificerade.

Ett ännu större fossil från samma fyndplats som fåglarna tros vara tån från en dinosaurie, en så kallad theropod. Det är i så fall inte första gången som forskarna hittar fossil från theropoder på Chatham Islands. För några år sedan hittade man här fossil från såväl landlevande dinosaurier, som stora havsreptiler. Man fann då även fossil från bland annat olika blötdjur, samt tallkottar och flera slags fisktänder. Den glest befolkade ögruppen, med knappt 700 invånare är annars en välkänd fyndort för fossila hajtänder.

Enligt forskarna som grävt ut kritalagren på Chatham Islands bör sjöfåglar och dinosaurer här ha levt, fortplantat sig och dött på nära avstånd från varandra. Kan det till och med varit så att djuren här levde i harmoni med varandra, vid tiden före Noas flod? Men den tanken skulle förstås ingen evolutionsforskare stödja.

Källor: National Geographic och National Geographic
Publicerad: 2008-07-27

Nya rön om bläckfiskars intelligens
Bläckfisken har sedan länge betraktats som det mest intelligenta av alla ryggradslösa djur. I verkligheten står den dock långt efter de intelligenta monster som framställs i skräckfilmerna, inte minst när det gäller ondska. Visst finns det bläckfiskar som klättrat ombord på båtar, men uppsåten har då knappast varit ond. Inte ens då en en jättebläck på bortåt åtta meter klättrade ombord på en segelbåt. Då seglaren stannade båten släppte bläckfisken sitt grepp och försvann i havsdjupet.1

Exakt hur högt bläckfiskens intelligens sträcker sig är inte klarlagt. Genom experiment med olika problemlösningar har bläckfisken visat sig ha gott både kort- och långtidsminne, och kan skilja mellan olika former och mönster. De har också setts "leka", genom att släppa flaskor och leksaker i akvariets vattenvirvlar, för att sedan fånga upp dem igen. Bläckfiskar är utrustade med ett mycket komplext nervsystem, varav endast en del lokaliseras utifrån hjärnan. Resten styrs av nervtrådar i bläckfiskens mycket flexibla armar.2


Närbild av ögat hos en vuxen sepiida. Redan på fosterstadiet har sepia-bläckfiskarna en mycket god syn.
Foto: Wikipedia

 

I en nyligen gjord forskningsstudie visar ett franskt forskarteam att redan bläckfiskfostren kan se och lära av synintryck innan de kläcks ur äggen. De kan till och med spana efter byte genom äggets skal, som blir genomskinligt straxt före kläckningen. Vid det stadiet satte forskarna ut akvarier med krabbor bredvid akvarier med bläckfisksägg. De ofödda ungarna kunde varken höra eller lukta sig till krabborna, endast se dem genom det genomskinligt glaset. Då äggen kläckts lyftes ungarna ut direkt från akvarierna. Efter sju dagar släpptes de sedan ut i en behållare, där det fanns gott om både krabbor och räkor. Dessa ungar valde då i först hand krabbor som bytesdjur, medan andra bläckfiskungar i behållaren i första hand jagade efter räkor.

Studien har gjorts på så kallade sepia-bläckfiskar, en grupp tioarmade bläckfiskar med det latinska namnet Sepiida (eng cuttlefish). Det forskarteam som gjort studien har de i andra, nyligen gjorda studier sett att redan då dessa bläckfiskar är så små att hjärnan knappt hunnit utvecklas har ett väldigt bra minne och lätt för att lära sig anmärkningsvärt svåra saker.3 Nya studier har även bekräftat hur väl den åttaarmade bläckfiskens minne fungerar.4

Annan ny forskning kring bläckfisken handlar om dess hårda näbb. Forskarna har länge undrat hur det är möjligt för bläckfisken att äta med en näbb, lika hård som en papegojas, utan att skada den för övrigt så mjuka kroppen. Nu har forskarna studerat den extremt hårda näbben på Humboldt- eller Jumbobläckfisken, och funnit att näbben inte är lika hård rakt igenom. Den är betydligt mjukare och mer böjbar längst in vid näbbens fäste än ute vid spetsen. Gränsen där emellan styrs av höga protein- och vattenkoncentrationer. En konstrukton, likt så mycket annat i naturen, som ingenjörerna hoppas kunna ta efter en dag. Denna gång för att underlätta uppbyggnaden mellan hård och mjuk materia i exempelvis proteser.5

Näbbens geniala uppbyggnad har dock ingenting med bläckfiskens egen intelligens att skaffa, utan här ligger en högre intelligens bakom. En allvis Skapare har utrustat detta, det största av havens alla blötdjur med såväl intelligens som en sinnrik konstruktion, väl anpassad för sitt sätt att leva.

Källor: 1 BBC, 2 BBC, 3 BBC, 4 PhysOrg, 5 Science
Publicerad: 2008-07-20

Grönsaker i stenåldersdieten
De åt sina grönsaker, neanderthalarna. Det visar små bitar av växtmaterial som fastnat i tänderna på en neanderthalare, vars fossil nu hittats i Irak.

Neanderthalarnas matvanor är kända mest genom indirekta fynd. Det kan vara djurrester vid fyndplatser relaterade till neanderthalarna, eller kemiska analyser av tänderna. De flesta forskare har nog varit ense om att något mer än kött funnits med i kosten, men det är bilden av dem som köttätare som ofta fått dominera i den mer populära pressen. Att hitta växtmaterial i tänderna hos en individ ger knappast heller en heltäckande bild, men det ger en fingervisning om att det förmodligen fanns flera som delade samma matvanor.

Några säkra bevis av vilken kost som neanderthalarna föredrog har vi egentligen inte. Det mest troliga är väl att denna folkstam, som ofta levde under knappa förhållanden i slutet av istiden, blandade det kött man kom över under jakten, med vad man fann av ätliga växter. Att äta stenåldersmat kanske när allt kommer omkring inte betyder att låta köttet dominera, vilket dagens förespråkare för stenåldersmat vill göra gällande.

Källa: National Geographic
Publicerad: 2008-07-11

Inte en, men två explosioner av livet
Den kambriska explosionen har sedan länge varit ett välkänt begrepp inom geologin. Detta sedan man upptäckt att antalet fossil i de sedimentära lagren såg ut att ha ökat explosionsartat under en period av 10-20 miljoner år - enligt evolutionsteorin en väldigt kort tidsperiod. Exakt var gränsen mot kambrium ligger diskuteras bland forskarna, och något olika tidsbegrepp förekommer i olika litteratur och olika delar av världen. (Det gäller även för flera av gränserna mellan de olika geologiska lagren.)

Nu börjar forskarna tala om en ny explosion "the Avalon explosion", då alltfler fossil av flercelliga organismer hittas ännu djupare ned i lagren, från den så kallade ediacaraperioden. Ediacaraperioden är en term inom geologin, som representerar lagren närmast under kambrium, och delvis överlappar dessa. Den är uppkallad efter fyndorten Ediacara i Australien, där man hittat stora mängder av dessa fossil. Fynd från dessa lager har dock påträffats över hela världen.

De nya fynden kommer från Avalon-halvön i sydöstra Newfoundland i Kanada. Det är dessa som får forskarna att tal om den "avalonska explosionen", som ska ha inträffat cirka 30 miljoner år före den kambriska, alltefter dateringen på de geologiska lagren. Organismerna som fossilen representerar ser ut att ha uppkommit plöstsligt i den geologiska lagerföljden, under en tidsperiod av "25 miljoner år".

Forskarna fann fossilen då man sökte djupare ned i lagren än tidigare fynd, i tron att man kanske skulle hitta enklare livsformer. Istället hittade man flercelliga organismer med större komplexitet än väntat. Dessa nya fynd var dessutom betydligt större - två meter långa - än tidigare fynd från Ediacara-perioden. Fossilen låg begravda i vulkanisk aska, daterad enligt evolutionsteorin till cirka 580 miljoner år.

Exakt vad ediacarafaunan representerar för organismer är inte klarlagt av forskarna. Många av de tidigare fynden liknar moderna djur som maneter, koralldjur, ringmaskar, leddjur och tagghudingar. De har därför ofta betraktas som fossil av välkända flercelliga djurgrupper. Vissa av dem liknar helt enkelt stora blad, och någon har fått namnet "bladlik form".

 


Avalons klippor i Newfoundland har visat sig innehålla så mycket fossil från Ediacaraperiodens djupa lager att forskarna talar om en ny "explosion" före den kambriska.
Foto: Wikipedia

Flera evolutionsforskare vill se ediacara-fossilen som helt utdöda utvecklingslinjer, men diskussionen om vad de representerar pågår ännu. Det som förvånar evolutionsforskarna är att fossilen från ediacara- och kambriumlagren är så olika varandra, trots att det handlar om komplexa fossil från båda lagren.

För skapelsetroende forskare är varken komplexiteten hos fossilen som sådana, eller den ordning de ligger i särskilt överraskande. Komplexiteten vittnar om att organismerna skapats fullt färdiga från början, och att ingen storskalig utveckling har ägt rum. Att stora koncentrationer av samma slags fossil ligger samlade på olika platser i de geologiska lagren tyder på att de forslats tillsammans av stora flodvågor, genom vattnets sorterande verkan. De har sedan begravts under stora mängder av sand och lera, stelnat och blivit till fossil.

Någon utveckling från enklare organismer till mer avancerade finner man alltså varken i "ediacara-explosionen", den kambriska explosionen, eller gränsen där emellan. Livet tycks bara funnits där och ha exploderat i en mångfald avancerade organismer.

Källor: Creation on the Web, PhysOrg och Science
Publicerad: 2008-07-03

Gigantisk havsreptil från arktiska vatten
Aspiranter till Leviatan dyker då och då upp bland fossilen, och därmed också i den vetenskapliga pressen. En sådan är en jättelik havsreptil, pliosaurus, som hittats på norska Svalbard. Då Genesis tidigare rapporterade om den (Genesis nr 1 2007) beräknades den ha varit 8-10 meter. Nu har beräkningarna av längden vuxit till 15 meter.


En av de största pliosaurusarna man hitintills känt till är Kronosaurus. "Monstret från Svalbard" beräknas ha varit 20% större. Pliosaurierna hade kortare och tjockare nacke än plesiosaurierna (de s.k. svanödlorna) med sina långa, smala halsar.
Illustration: Wikipedia
(Bilden är spegelvänd)

 

Och beräkna måste man göra, då det är långt ifrån hela skelettet som finns kvar av den gigantiska havsödlan. Enligt de forskare som undersökt fossilen är dock de delar man hittat väsentliga för att kunna förstå både utseende och storlek hos jättereptilen.

Lite mer tveksamt är väl om det går att dra de slutsatser som gjorts ifråga om beteende och matvanor, utifrån de fossil man har. Forskarna menar att denna pliosaurus var det främsta rovdjuret i havet på sin tid, och dieten sägs ha utgjorts av fisködlor och svanödlor. Lite märkligt kan man tycka, att man kan läsa ut så mycket av några få benknotor, och där maginnehållet inte finns bevarat.

Ett team med paleontologer och frivilliga från Naturhistoriska museet i Oslo, upptäckte "monstret från Svalbard" under sommaren 2006. (Arten har ännu inte klassificerats och fått något vetenskapligt namn.) Nästföljande sommar vände man så tillbaka med ett större team för att gräva ut sitt fynd. Exkursioner och utgrävningar i Svalbards hårda arktiska väder är nu inte det lättaste. Dessutom behöver man ständigt vara på vakt mot isbjörnar. Men juralagren här visade sig vara rena fossilgraven med flera andra havsreptiler, och de norska paleontologerna planerar en ny exkursion under sommaren 2008.

Källor: National Geographic och Oslo Universitet
Publicerad: 2008-05-31

Nigersaurus betade gräs som en oxe
Fossil från en dinosaurie med ett unikt käkparti har nyligen hittats i Sahara. Dinosaurien har fått det vetenskapliga namnet Nigersaurus taqueti.

Forskarna som studerat fossilen tror att Nigersaurus betade gräs på ett liknande sätt som kor. Ofrivilligt tänker man på beskrivningen av Behemot i Jobs bok, som "levde av gräs som en oxe". Nu var det kanske inte just Nigersaurus som åsyftas hos Job, därtill beskrivs benen alltför svaga i den vetenskapliga rapporten. Det var knappast fallet hos Jobs Behemot, där benstyrkan istället beskrivs som extraordinär (Job 40:10-13). Men kopplingen är ändå intressant.

 


När man ser nosen i rekonstruktionen av Nigersaurus taqueti tänker man förr på mulen hos en ko än på nosen hos andra dinosaurier.
Illustration: ArthurWeasley, Wikipedia

Gräsrester har tidigare hittats i fossil avföring från stora sauropoder, troligen Titanosaurier i Indien (se Genesis nr 4 2006). Även Nigersaurus klassificeras som en sauropod. Den tillhörde dock inte de allra största sauropoderna, utan beräknas ha varit "endast" nio meter lång. Nosen var platt och bred, över en halv meter, med flera hundra små tänder som satt i rader bakom varandra, redo att ersätta dem som föll bort (som hos hajar).

Forskarna har genom skiktröntgen lyckats se in i hjärnskålen på dinosaurien, där små kanaler i hjärnans balansorgan visar huvudets normala kropsställning. Genom datortomografins rekonstruktion har forskarna utifrån dessa kanaler kunnat se att nosen riktades direkt mot marken, olikt andra dinosaurier vars nos oftast pekar framåt. Tillsammans med käkpartiets och tändernas uppbyggnad drar forskarna slutsatsen att Nigersaurus betade växter på marken, ungefär som dagens kor.

Källor: National Geographic, New Scientist och PhysOrg
Publicerad: 2008-05-22

Rödhåriga neanderthalare
Var Neandertalmänniskan alltid svarthårig, som vi ser henne i nutida porträtt? Kan hon inte lika gärna ha haft exempelvis rött hår? Och med vilken säkerhet kan man veta vilken hudfärg hon hade? Det var frågor likt dessa som forskarna hoppades få svar på genom en ny förfinad metod, som kom för några år sedan och med vars hjälp man kan "utläsa" DNA utvunnet ur skelett av neandertalaren. (Science 2004 vol 306 sid 40-41.)

Och nu börjar svaren komma. Nyligen rapporterades att neanderthalaren bar på den enda kända gen som har en koppling till talet (se Genesis nr 3 2007.) Nu har man även funnit att hon bar på en genvariant som kan ha styrt pigmenteringen i hår och hud på liknande sätt som hos nutida människor. Rött hår och ljus hy hos en del av dem är fullt möjligt, konstaterar forskarna. En fullständig genetisk kartläggning av neanderthalmänniskan beräknas bli klar senare.

Källa: Nature och Science
Publicerad: 2008-05-19

En annan syn på Grand Canyon
Den stora bokhandeln vid turistcentret i Grand Canyons nationalpark har sedan 2003 sålt boken A Different View av Tom Vail, med skapelsetroende forskares syn på hur denna världsberömda klyfta vid Coloradofloden bildats.

Som guide på Coloradofloden berättade Tom Vail under flera år, hur Grand Canyon formats under miljoner år enligt den evolutionära tidsskalan. Sedan han blev kristen har han fått en annan syn, och tror numera att Grand Canyon bildades snabbt för några tusen år sedan. Han har nu låtit skapelsetroende forskare och teologer kommit till orda, och samlat deras artiklar i en bok, illustrerad med många vackra färgbilder.

Evolutionsforskare har protesterat mot att boken säljs i nationalparken, och försök har gjorts att stoppa försäljningen. Men bokhandeln i Grand Canyon jämför sig med ett offentligt bibliotek, vilka innehåller böcker med många alternativa synsätt. De säger sig inte se som sin uppgift att berätta för andra vad de ska tro, och fortsätter att sälja boken.

Källa: New Scientist 2007 vol 193 jan 13 sid 5 och Science 2007 vol 315 sid 167.
Se även Creation on the Web
Publicerad: 2008-05-11

Massgrav med horndinosaurier i Mongoliet
Redan i början av 1920-talet gjordes de första dinosauriefynden i Mongoliet. Inte minst Gobi-öknen har visat sig vara en riktig skattkammare för både ägg och skelett, många mycket välbevarade. Men trots de rikliga fynden finns fortfarande mycket att hämta, vilket visar vilken stor katastrof som drabbat området i det förgångna. På bara en vecka grävde den kände palaeontologen Jack Horner med team fram 67 skelett, mestadels av Psittacosaurus (på svenska kallad papegojödla).


Forskarna tror att Psittacosaurus, med sin vassa näbb och skarpa hörntänder, levde av sega växter. Näringen tros ha brutits ned genom att de svalde små stenar som underlättade matsmältningen.
Foto: Wikipedia

 

När Horner året senare fortsatte gräva inom samma område fann han över 80 nya Psittacosaurus-skelett. Tillsammans med några han hittat vid en tidigare utgrävning är summan nu uppe i 187 stycken. Jack Horner är inte, i motsats till många andra dinosaurieforskare, intresserad av att hitta nya arter. Det görs hela tiden menar Horner, som tycker att det är betydligt intressantare att hitta hundra stycken av en vanlig art, som denna horndinosaurie.

Även i nordöstra Kina har intressanta fynd av Psittacosaurus gjorts. Det är sex mycket välbevarade skelett av dinosaurieungar, som beräknas ha varit mellan 1,5 och 3 år gamla. Ungarna uppges ha dött plötsligt, då de begravdes i ett jordskred till följd av ett vulkanutbrott. Här är det forskare från Naturhistoriska Museet i London under ledning av Paul Barett som lett utgrävningarna.

Psittacosaurus var en tämligen liten dinosaurie - det största fyndet är två meter långt - och man har hittat fossil av små ungar som inte var större än sparvar. Fynd som tidigare gjorts visar ganska säkra indikationer på att Psittacosaurusen tog hand om sina ungar även efter kläckningen.

De rikliga fynden i Mongoliet består av skelett från flera olika åldrar, och forskarna tror att denna horndinosaurie var sociala djur som levde tillsammans i stora grupper.

Forskarna finner det dock märkligt att så pass många skelett hittats inom ett begränsat område. Frågorna de ställer sig är om alla kanske förgiftats samtidigt, om de blivit sjuka eller om de dött i någon form av naturkatastrof. Men om det varit fråga om förgiftning eller sjukdom förklarar det inte hur kvarlevorna från alla dessa dinosaurier kan ha blivit till fossil och bevarats, utan att ha ruttnat bort för länge sedan. En naturkatastrof låter troligare, då dinosaurierna snabbt begravts under sediment, transporterat av framforsande vattenmassor.

Källor: New Scientist 2006 vol 191 sept 23 sid 5, Discovery, Creation on the Web, BBC och Natural History Museum
Publicerad: 2008-05-06

Grävande dinosaurier
Fossil efter en fullvuxen och två yngre dinosaurier har hittats i vad som tros ha varit en bohåla, som dinosaurierna grävt ut i marken. Fyndet stöder tidigare fynd att vissa dinosaurier tog hand om sina ungar, även efter kläckningen. Men det forskarna ser som intressantast med fyndet är att det ger den första tydliga indikationen på att det fanns dinosaurier som grävde sig bohålor.

Det amerikanska forskarteamet som upptäckte fossilen har tidigare gjort ett liknande fynd i Kina. Det fossilfyndet var dock mera osäkert, även om det kunde tydas som en bohåla som rasat samman, med en dinosauriefamilj inuti. Det nyupptäckta fyndet visar långt tydligare en välkonstruerad håla, lagom stor just för dinosaurierna den rymde. Fossilen visar på en dinosaurie väl anpassad att kunna gräva, med bred nos och kraftiga skuldror och höfter. Många dinosaurieforskare har tidigare trott att dinosaurierna saknade förmåga att gräva. Detta har föreslagits som en anledning till att dinosaurierna dog ut, medan andra djur som kunde skydda sig på detta sätt överlevde. Om tolkningen av fynden i Montana stämmer håller inte längre den teorin.

"Bohålan" i Montana består av en drygt två meter lång, S-formad tunnel av sandsten. Tunneln vidgar sig något längst ned där fossilen med dinosaurierna återfanns. Den långsmala tunneln av sandsten skär genom tre tydliga lager av förstenat lermaterial. Forskarna tolkar detta som att stora mängder sand snabbt strömmat in i tunneln och stängt in de djur som befann sig därinne. Dinosaurieskeletten var tämligen kompletta, inga ben var avbrutna och det fanns heller inga bitmärken på dem, vilket skulle varit fallet om något rovdjur dragit in dem i hålan. Benen visade heller inget tecken på att de vittrat sönder, innan de begravts under sanden.

Oavsett om dinosaurierna verkligen byggt sig en bohåla i marken, eller om de kanske snabbt grävde ner sig i marken då de anat en analkande fara, tyder såväl tunneln som fossilen på att deras död varit plötslig och snabb då de begravts under de sandmassor, som nu omvandlats till sandsten. Dinosaurierna har nu förärats med ett nytt artnamn, Oryctodromeus cubicularis och sorterats in i den redan kända dinosauriefamiljen Hypsilophodonter.

Källor: New Scientist, Proceedings of the Royal Society B 2007 vol 274 sid 1361 och ScienceNews
Publicerad: 2008-04-28

Hur lång var stenåldern egentligen?
Evolutionsforskarna tror att stenåldersmänniskan levde som samlare och jägare under 100 000 år innan de började utveckla jordbruket för knappt 10 000 år sedan. Man kan här ifrågasätta varför tog det så lång tid för en för övrigt intelligent människa, att upptäcka att frön växer upp till plantor så att hon på så sätt medvetet kunde förbättra sina levnadsvillkor?

Man kan också fråga sig varför man endast hittar några tusen begravda skelett från denna tidsperiod av minst 100 000 år, då man rimligen borde begravt omkring 4 miljarder kroppar. De arkeologiska fynden vittnar om att både neanderthalaren och cro-magnon begravde sina döda. Man kan också fråga sig varför dröjde det tills för 4-5000 år sedan innan hon kom på något sätt att skriva, då det är först från den tiden man hittat några skrivna dokumnt. Även hällristningar och grottmålningar dyker upp tämligen sent i historien.

Många skapelsetroende forskare tror att stenåldersperioden aldrig var så lång som den evolutionära tidsskalan anger, utan föreslår att den kanske bara var några få hundra år i många områden.

 


Arkeologiska utgrävningar i skottska Skara Brae, en av Eruropas bäst bevarade stenåldersbyar.
Foto: Wikipedia

Som bekant lever vissa folkstammar även idag på vad vi brukar benämna som "stenåldersnivå", mest beroende på knappa resurser och isolering från omvärlden. Förmodligen var detta ofta situationen under den första tidens karga klimat efter Noas flod. Likaså då man efter språkförbistringen vid Babels torn flyttade allt längre ut över jorden, till nya ibland svårtillgängliga trakter.

Enligt skapelsetroende forskare började mänsklighetens historia inte ens med stenåldern. Läser man Första Mosebok kan vi se att de första männsikorna var skickliga, inte bara i att bruka jorden, utan också på många andra områden. Även hos vissa av dagens jägar- och samlarfolk finns indikationer på att de härstammar från högre stående kulturer.

Publicerad: 2008-04-20

Utdött kräftdjur "återuppstår"
Ännu ett djur, som forskarna trott varit utdött sedan flera miljoner år, har upptäckts livs levande. Denna gång rör det sig om ett kräftdjur som nu upptäckts vid liv i Stilla havet. Tidigare har forskarna trott att Neoglyphea neocaledonica, som det vetenskapliga namnet lyder. varit utdött under 50 miljoner år. Men så var alltså inte fallet.

Källor: New Scientist och Science Daily
Publicerad: 2008-04-15

"Gnagarnas kvastfening"
En nyupptäckt gnagarfamilj i Laos (se Genesis nr 3 2005) var inte helt ny när allt kom omkring. Det upptäckte en forskargrupp, som såg stora likheter då man jämförde det nypptäckta djuret med fossil från en grupp gnagare, vilken man trott varit utdöd i över 10 miljoner år. Och då ännu ett fossil från denna grupp, som nylige hittats i Kina, bar omisskännliga likheter med "klippråttan" från Laos (Laonastes aenigmamus) hyste forskarna inte längre några tvivel. "En gnagarnas kvastfening" säger forskarna som fastslagit släktskapet.

Förutom i Kina har fossil från den forntida gnagargruppen tidigare hittats i andra asiatiska länder som Pakistan, Indien, Thailand och Japan. Det nutida djuret i Laos är omkring 40 cm långt, har stora tassar, yvig svans och långa morrhår. Det sägs likna en korsning mellan en stor svart råtta och en ekorrre, men uppges vara mer besläktad med marsvin och chinchillas. I samma område lever andra djur, som även de betraktas som kvarlevande populationer av forntida däggdjursfamiljer, likt spetsekorrar och spökdjur. Har levnadsförhållandena här varit särskilt gynnsamma för dessa djurgrupper under flera miljoner år? Mer troligt är att tiden mellan forntid och nutid inte är särskilt lång.

En inspelad video med "klippråttan" kan ses här.

Källor: New Scientist, PNAS 2007 vol 104 sid 7495-7499, Science 2006 vol 311 sid 1341, 1456 och Science 2006 vol 311 sid 1456-1458
Publicerad: 2008-04-07

En fladdermus är en fladdermus är en fladdermus
Sex nya arter av forntida fladdermöss har klassificerats utifrån fossil som hittats i Egypten. Drygt trettiotalet fladdermus-fossil ligger till grund för studien, som samlats in under 25 års fältarbete. Alla arterna, som tillhör de så kallade småfladdermössen, kan sorteras in i nutida familjer.


Fladdermus.
Foto: Wikipedia

  "Tydligen har moderna fladdermusfamiljer ett mycket forntida ursprung" säger en av forskarna involverade i studien av fossilen. Den största av de egyptiska fladdermössen beräknas haft ett vingspann på cirka 6 decimeter, viket gör den till en jätte bland småfladdermössen. De största storfladdermössen, så kallade flygande hundar, är betydligt större.

Mycken forskning har lagts ned på fladdermöss, och många förslag har lagts fram om utveckling och förfäder. Men likt tidigare fynd av fossila fladdermössfossil tyder de egyptiska på att fladdermössen uppkom fullt färdiga och att de aldrig varit något annat än fladdermöss.

Källor: National Geographic och Vertebrate Paleontology
Publicerad: 2008-04-02
Läs mer om fladdermöss i Genesis nr 2 2002, nr 3 2006, nr 2 2007.

Fransk bärnsten visar på forntida djungel
Rikliga fynd av bärnsten i Frankrike indikerar att även detta europeiska land en gång täcktes av tropisk regnskog. Ett forskarteam, som undersökt den fossila kådan i sitt laboratorium, tror att bärnstenen kommer från träd som liknar dem som växer i Amazonas regnskogar idag.

Forskarna har tidigare aldrig kunnat fastställa från vilka träd de rika bärnstensfyndigheterna världen över kommit ifrån. Alla fynd är väldigt lika till sin kemiska uppbyggnad. De ledtrådar man haft att tillgå har varit de fossil som ofta inneslutits i bärnstenen. I laboratoriestudierna av den franska bärnstenen har forskarna nu upptäckt en ny kemisk förening, quesnoin, i bärnsten som enbart förekommer i kåda som bildas i ett träd som för närvarande enbart växer i regnskogen i Brasilien. Med tanke på hur rikliga bärnstensförekomster det finns på spridda platser runt jorden bör denna typ av träd en gång i tiden varit betydligt vanligare än idag, vilket skulle betyda att klimatet har varit mera jämnvarmt över hela jorden.

Källa: PhysOrg
Publicerad: 2008-03-24

Fossila pingviner från Peru
Fossila pingviner, varav en jätteart, har nyligen hittats i Perus kustland. Jättepingvinen beräknas ha varit 1,5 meter hög och haft en 20 cm lång näbb, vilken uppges vara den längsta och spetsigaste pingvinnäbb som någonsin uppmätts. Själva pingvinen är dock inte den största pingvin som levat; den är "bara" den tredje i storleksordningen av de pingvin-fossil man hittat, men fortfarande något högre än den högsta nutida arten, kejsarpingvinen. Det nyfunna fossilet från Peru sägs dock vara det mest kompletta pingvinfossil som beskrivits.

Den "äldsta" pingvin man hittat dateras till cirka 60 miljoner år och kommer från Nya Zeeland. Trots åldersdateringen beskrivs den som en "modern" pingvin, inte minst genom att den "redan" hade de för en pingvin så karakteriska bakåtvända vingarna, anpassade för den vingdrivna dykning som gör att pingvinerna kan "flyga" under vattnet. Evolutionsforskarna tror därför att denna forntida pingvin härstammar från en ännu äldre fågel med moderna drag. Ännu en gång är alltså det "äldsta" fossil man hittat av ett djur likadant som sina nutida artfränder. Och ännu en gång placerar man den ännu äldre förfadern från "ett fossil man ännu inte hittat" längre tillbaka i tiden.

Pingvinerna från Peru är enligt den geologiska tidsskalan daterade till 35-40 miljoner år. Enligt evolutionsteorin skall Peru då ha legat vid ekvatorn, och pingvinerna skulle således ha trivts i ett tropiskt klimat. Evolutionsforskarna har tidigare trott att pingvinerna utvecklades i ett kallt klimat och att vissa arter anpassade sig till ett mildare klimat långt senare, en teori som nu måste omvärderas. Enligt skapelsetroende forskare har många pingviner istället anpassat sig från ett tempererat klimat, som fanns före Noas flod, till ett betydligt kyligare klimat som uppstod runt sydpolen efter floden.

 


Rekonstruktion av jättepingvinen Icadyptes salasi, vars fossil nyligen hittades i Peru.
Foto: Wikipedia

Flera arter trivs dock fortfarande i ett milt klimat nära ekvatorn, som exempelvis den afrikanska pingvinen och galápagospingvinen, låt vara att kallt vatten transporteras till Galapagos med Humboldtströmmen. Den till dessa arter närbesläktade Humboldtpingvinen, lever likt de nyfunna fossila arterna i Peru, där den häckar på klippor utanför kusten i Peru och Chile.

Källor: PNAS 2007 vol 104 sid 11545-11550, Creation on the Web, Oxford Journals, National Geographic och New Scientist
Publicerad: 2008-03-16

Gräshoppor i härordning
"Gräshopporna har ingen konung, men i härordning drar de alla ut". Citatet är från Agurs ord i Ordspråksboken, nu senast citerat i tidskriften Nature, där man understryker verkligheten bakom Agurs ord. Skribenten i Nature refererar till ökengräshopporna, vilka lever i Afrika och Främre Asien och ibland marscherar i upp till flera kilometer långa led. Ett forskarteam som studerat gräshopporna fann att dessa rätade upp sig i raka linjer efter varandra, som genom en förutbestämd enkel modell då antalet gräshoppor översteg en kritisk tröskel. Ännu ett tecken på Guds skaparordning - och på att Bibeln är närmare sanningen än vad den moderna människan ofta vill tro.

Källa: Nature 2006 vol 441 sid 670
Publicerad: 2008-03-10

Aegyptopithecus - primat med liten hjärna
En fossil skalle av den idag utdöda primaten Aegyptopithecus har skapat frågetecken i teorierna runt hjärnans utveckling. Den mycket välbevarade skallen kommer från Egypten, och har daterats till cirka 30 miljoner år. Det mest anmärkningsvärda med fyndet är (enligt evolutionsforskarna) att hjärnan var överraskande liten. I proportion till kroppen är den inte större än hjärnan hos så kallade "lägre primater", som exempelvis lemurer.

Om det kanske bara rörde sig om en utdöd lemur eller någon annan mindre apa, vad är då problemet? Jo, tillsammans med ett par andra utdöda släkten fanns redan Aegyptopithecus föreslagen som en förfader till hominiderna. Enligt Nationalencyklopedin betraktas dessa nu utdöda apor allmänt "som de mest primitiva representanterna för Hominoidea, den grupp i vilken människoaporna och människan ingår". Fossil från dessa primater har hittats i Europa och Nordafrika och daterats till 10-33 miljoner år. Fossilen visar inga utmärkande specialiseringar, men väl generella anpassningar till ett liv i träden. Några former sägs ha stora likheter i ansiktsformen med gibboner.

Om nu Aegyptopithecus var förfader även till de "högre primaterna" skulle det innebära att alla primater hade lika små hjärnor som Aegyptopithecus för cirka 30 miljoner år sedan. Enligt evolutionsteorin hade dock den grupp i vilken Aegyptopithecus ingår - de så kallade smalnäsorna eller "gamla världens" apor - då redan delats av i en egen släktgren från den "nya världens" apor, de så kallade brednäsorna. Utvecklingen till större hjärnor måste enligt denna teori ha skett senare, vid olika tillfällen och helt oberoende av varandra.

 


Gibbonerna är mest kända för sina långa, rörliga armar. Ansiktsformen har stora likheter med Pliopithecus, en närbesläktad apa till Aegyptopithecus, som också utnämnts till människans förfader av evolutionsforskarna.
Foto: Wikipedia
(Bilden är beskuren)

Att en sådan utveckling av hjärnan alls skall ha skett finns dock ingen faktagrund för. Fossilfynden av Aegyptopithecus och dennes gelikar pekar klart i riktning mot apor. Creation Wikipedia och websiten archaeology.info föreslår någon form av lemur. Av hjärnstorleken hos den nyupptäckta skallen att döma låter det förslaget inte så dumt. Och överraskningen att hjärnan var liten hos denna, vad det nu var för slags apa, blir då inte heller så stor.

Källor: PNAS 2007 vol 104 sid 8731-8736, New Scientist, och ScienceNOW
Publicerad: 2008-03-03

Fabler om fjädrar
När Sinosauropteryx först upptäcktes i Kina fick det stora rubriker, i tron att man upptäckt fjädrar på den lilla dinosauriens rygg. Vid närmare granskning var dock forskarna inte längre lika säkra över vad de tunna, stela filament, man först trott var fjädrar var för någonting.

Vissa forskare såg dem som någon form av primitiva "protofjädrar" (här fanns ju den efterlängtade mellanformen mellan dinosaurier och fåglar). Andra menade att det kunde röra sig om fibrer under dinosauriens skinn som fanns kvar på fossilet. En zoolog dissekerade stjärten hos en sjöorm för att visa att sådana fibrer faktiskt kan se fjäderlika ut. Och då några av västvärldens ledande paleontologer på ryggradsdjur samlades för sitt årliga möte i Chicago (oktober 1997) konstaterade de att att det i varje fall inte var några moderna fjädrar.

Men tron på den första befjädrade dinosaurien var född, och som sådan lever Sinosauropteryx kvar inom stora delar av den vetenskapliga pressen. Att den bär med sig obesvarade frågor ifråga om sina ryggstrukturer nämns sällan. Tvärtom, oftare framställs Sinosauropteryx som själva prototypen för en befjädrad dinosaurie, och det är den forskarna oftast refererar till då man talar om befjädrade dinosaurier. Och det är denna dinosauries osäkra fjädrar som tas som indikation på att andra dinosaurier av samma typ också hade fjädrar. Dinosaurier som anses närbesläktade, eller någonstans i de uttänkta utvecklingsstegen utifrån Sinosauropteryx, framställs ibland som befjädrade under stora rubriker, även om det aldrig gjorts några fjäderfynd i fossilfyndet som sådant.

Nu har ännu ett fynd av Sinosauropteryx dykt upp i Liaoningprovinsen i Kina, där man för drygt tio år sedan gjorde det första fyndet. Enligt en namnkunnig forskartrio, som gjort en noggrann studie av fossilen, är det inga protofjädrar man ser på något av exemplaren. Det rör sig istället om rester av kollagenfibrer (bindvävens huvudsakliga beståndsdelar) som syns som ett mönster i skinnet. Forskarna efterlyser också det fiskbensformade mönster som skulle funnits om det det varit några fjädrar närvarande. Forskartrion Lingham-Soliar, Feduccia och Wang går i sin artikel inte in på utvecklingstanken i sig, utan ger en mera strikt beskrivning av fossilfynden som sådana.

Andra forskares reaktion på artikeln är desto märkligare. "Det finns ingen anledning att gripas av panik" säger en framstående, engelsk dinosaurieforskare, som påpekar att denna studie på inget sätt ifrågasätter teorin att att dinosaurierna hade fjädrar, och så småningom utvecklades till fåglar. Nej, varför gripas av panik? Vad är det som gör det så väsentligt att den teorin skulle stämma, och så fatalt om det skulle visa sig att den inte gör det? Låt oss istället hoppas att det i framtiden blir lika vanligt att hänvisa till det nya fyndet av Sinosauropteryx utan fjädrar, som det varit att hänvisa till det första i tron att detta hade fjädrar. Eller önskan att så skulle varit fallit.

Forskartrion, bakom den nya studien av Sinosauropteryx, understryker i sin artikel vikten av sunda anlytiska metoder och minimala spekulationer. Det borde vara grunden i all forskning.

Källor: Creation on the Web, Nature och Proceedings of the Royal Society B 2007
Publicerad: 2008-02-25

Kraftlöst bett från sabetlandade kattdjur
Bettet från de forntida sabeltandade kattdjuren var inte särskilt kraftigt, åtminstone inte beträffande käkarnas muskelstyrka. Det fastslår de senaste forskningsrönen. En hastig blick på tändernas konstruktion visar att dessa var knappast bra att bita med. Den annorlunda, och får vi kanske säga missbildade formen, berodde förmodligen på någon sjukdom. En tanke som ytterligare förstärks då man betänker tidigare forskningsrön som visat att benen inte var lämpade att springa med - något som knappast stämmer på dagens olika kattdjur.



Rekonstruktion av en sabeltandad tiger på La Brea Tar Pits-museet. Tigern hugger sina tänder i en av forntidens stora, marklevande sengångare. En nyligen gjord forskningsstudie visar att bettet inte kunde ha varit särskilt kraftigt.
Foto: Wikipedia

 

Dessa sabeltandade, nu utdöda kattdjur, var kanske inte så farliga när allt kommer omkring, trots att de ofta skildras som sådana. Så här beskriver exempelvis Fenton och Fenton i The Fossil book, 1987, det mest berömda av dem alla - Smilodon, som fått sitt namn efter grekiskans "knivtand":

"Smilodon sprang inte omkull bytet, eftersom benen inte var uppbyggda för att springa snabbt. Vi tänker oss den som ett djur som låg i lur nära träddungar och vattenhål, för att kasta sig över jättesengångare och andra byten. Starka framben och klor grep tag i ryggen på bytet, medan tänderna gång efter annan högg ner i ryggen, och rev upp naggade sår som blev allt djupare mer. Alltmedan de gapande käkarna delvis stängdes igen."

Men fantasifulla skildringar likt dessa om de sabeltandade kattdjurens kraftfulla bett, kan vi alltså nu lämna bakom oss, enligt den senaste forskningen.

Källor: PNAS 2007 vol 104 sid 16010 160153 och Science News
Publicerad: 2008-02-18

Tidiga tecken på mänskligt beteende
I en grotta i Sydafrika har antropologerna hittat forntida skaldjursrester, ockra-pigment och finslipade små kvartsredskap. Fynden dateras till cirka 160 000 år, enligt den geologiska tidsskalan, vilket uppges vara den äldsta indikationen på att människan åt skaldjur och annan fiskföda. Den tidigare äldsta dateringen sägs ligga på 125 000 år. Beträffande den avancerade stenbladssteknologin, som knivarna visar på, är de äldsta tidigare fynden daterade till cirka 70 000 år. Dateringarna uppges dock som något osäkra.

Några år innan publicerade dock Nature en artikel om några Homo sapiens-skaller från Etiopien, med en åldersdatering på cirka 160 000 år. På den fyndplatsen fanns också gott om djurrester, från bland annat flodhäst, krokodil och fiskar, som exempelvis havskatt. Där fanns också stenverktyg, både enkla och mer effektiva som visar på väl utvecklade tillverkningsmetoder. (Se Genesis nr 3 2003.) En viss osäkerhet runt dateringarna synes råda även ifråga om information vid publiceringen av olika fynd. Om det nu i detta fallet beror på okunnighet om de etiopiska fynden bland dem som skriver i den vetenskapliga litteraturen, eller om fynden anses osäkra på grund av de höga åldersdateringarna - det förtäljer inte historien.

Sett ur den skapelsetroendes historiesyn är det knappast överraskande att den tidiga människan åt fisk (även om tidsperspektivet är ett annat). Förmodligen åt vi fisk och kanske även skaldjur långt innan vi åt kött, vilket vi troligen gjorde först efter Noas flod. Ur ett evolutionsperspektiv är fynden av musselskal mer överraskande, då man tror att vi under miljontals år enbart åt kött och vilda växter från land. Kustområden anses ha varit ointressanta för den tidiga människan förutom som migrationsrutter, såvida hon inte använde havet som en födokälla - vilket hon uppenbarligen gjorde!

Beträffande ockrafärgen framförs hypotesen att den använts för kroppsmålning med symbolisk syftning. Ockra tillhör de äldsta färgämnena och har hittats i grottmålningar daterade till cirka 12-22 000 år. Kanske använde de forntida sydafrikanerna färgen till att måla olika föremål, eller för smink som de gamla egyptierna? Kanske målade de också kropparna, som forskarna föreslår här. Eftersom man bara har pigmenten att tillgå kan allt bara bli spekulationer. Men då dateringen av de sydafrikanska fynden ligger så pass långt tillbaka i tiden, jämfört med dateringen av de äldsta grottmålningarna, är kanske tanken att färgen använts till något så pass avancerat svår att ta till sig ur ett evolutionistiskt perspektiv.

Evolutionsforskarna tolkar fynden som de äldsta bevisen på mänskligt beteende. Tom Minichillo, en av forskarna från det internationella team som rapporterat om fynden, säger: "Den gamla uppfattningen att tidiga Homo sapiens inte hade ett fullt mänskligt beteende har till stora delar byggt på frånvaron av bevis. Nu har vi fått fakta som inte stämmer med den teorin. Det kan ha varit så att de tidiga moderna människorna redan hade den förmågan när de först uppträdde på scenen."

Källor: Nature 2003 vol 423 sid 692-695, 742-751, New Scientist 2007 vol 196 okt 17 sid 23 och PhysOrg.com
Publicerad: 2008-02-11

Stubbar blir till hela träd
I samband med en störtflod vid ett regn i den lilla amerikanska staden Gilboa (delstaten New York) kom några fossila stubbar fram i dagen. Detta var i slutet av 1800-talet, och stubbarna daterades enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan till cirka 350-390 miljoner år. Men då bara stubbarna hittades har forskarvärlden sedan dess funderat över utseendet på dessa forntida träd.

Nu över hundra år senare kommer svaret i form av ett par fossila träd där stammar, grenar och en hel trädkrona finns bevarade. Likt stubbarna kommer dessa fossil från karbonlager i staten New York. Forskarna kan nu efter över ett sekel försöka föreställa sig hur träden ursprungligen såg ut. Höjden är beräknad till cirka åtta meter, och träden tros ha påmint om nutida ormbunksträd, kottepalmer eller andra palmer.

Fossila stubbar och trädstammar hittas ofta var för sig, då de transporterats iväg åt olika håll efter att träden brutits av - tydliga tecken på stora flodvågor vid en översvämningskatastrof.

 


De fossila trädstubbar som hittades i de amerikanska staden Gilboa för snart 140 år sedan.
Foto: Wikipedia

Evolutionsforskare tror dock att stubbarna sitter kvar, rotade i marken på den plats där de en gång i tiden växte. Vid moderna dammbyggen vet vi dock att stubbarna flyter upp; evolutionsforskarna går alltså på tvären mot erfarenheten! Forntidens ormbunks- och lummerväxter hade dessutom en helt annan typ av rötter, som flöt väldigt lätt.

Källor: Nature 2007 vol 446 sid 904-907 och New Scientist 2007 vol 194 apr 18 sid 17
Publicerad: 2008-02-05

Primitiv fladdermus, eller kanske bara en flygande hund?
Fossil från en fladdermus, som uppges vara "den primitivaste som någonsin beskrivits vetenskapligt", har hittats i Green River Formation i Wyoming, USA. De geologiska lagren där är berömda för sina rikliga och mycket välbevarade fossil. Mest omtalad är Fossil Butte National Monument Park, och det är här man hittat den "primitiva" fladdermusen. Här har man också hittat den fladdermus som länge stått som "världens äldsta", med en åldersdatering på drygt 50 miljoner år enligt den geologiska tidsskalan. Denna beskrivs dock inte som primitiv, tvärtom sägs den vara anmärkningsvärt lik de fladdermöss som lever idag.

Frågan är hur primitiv den nu nyligen beskrivna fladdermusen var. Den hade fullt utvecklad flygförmåga och en klo på varje finger, men saknade förmåga till ekolokalisering, vilket den tidigare "äldsta" fladdermusen var utrustad med. Forskarna har tidigare debatterat vilket som kom först - fladdermössens flygförmåga eller deras förmåga till ekolokalisering. Det nya fladdermusfyndet, varav man hittat två exemplar, tas som en indikation på att flygförmågan kom först. Men då åldersdateringen är ungefär densamma på båda dessa "äldsta" fladdermöss, kan knappast den ena vara ättling eller förfader till den andra.

Bland dagens fladdermöss har småfladdermössen en väl utvecklad ekolokalisering, vilket saknas bland de flesta storfladdermöss, så kallade flygande hundar. (Undantaget är släktet grottflyghundar, de enda flyghundar som sover i grottor.) Storfladdermössen skiljer sig också från småfladdermössen genom att de har klor på tummen och pekfingret. Dock tre klor mindre på varje hand än det "primitiva" fossilfyndet. Om avsaknaden av ekolokalisering skulle vara ett primitivt drag, skulle då inte också dagens storfladdermöss, med cirka 175 olika arter i olika storlekar och med flera speciella särdrag, också vara primitiva?

Av fossilfynden att döma tycks det funnits olika typer av fladdermöss redan tidigt i historien. "Forntida fladdermöss flög utan ekolokalisering" sätter tidskriften Nature som rubrik till det nya fladdermusfyndet. Så gör även dagens storfladdermöss eller "flygande hundar".

Källa: Nature
Publicerad: 2008-02-03

Raptorer på promenad eller flykt för livet?
En serie spår med fotavtryck av minst sex dromaeosaurier, så kallade raptordinosaurier har hittats i Shangdongprovinsen i Kina. De 28 cm långa och 12 cm breda fotavtrycken visar två långa tår, men bara en bit av den tå där forskarna tror att en stor klo har suttit. Detta ses som en indikation att klon hölls upp i luften. Fotavtrycken ligger jämsides med varandra och överlappar inte varandra "där djuren gått bredvid varandra längs en flod eller något strömmande vatten".

Forskarna som studerat de geologiska lager där fotavtrycken avsatts framhåller hur snabbt det måste gått mellan att avtrycken avsattes, och sedan begravdes under de sedimentära avlagringar som vattnet fört med sig. Avlagringar som nu stelnat till de kritaklippor, där man funnit fotavtrycken idag.

Av fotavtryckens storlek, och avståndet på cirka metern mellan dem att döma, var det tämligen stora raptorer det rörde sig om. Större än de velociraptorer man hittat tidigare och som förstorades upp betydligt i filmen Jurassic Park. Och genast blir rubrikerna att Jurassic Park haft rätt om raptorerna, när de framställdes som både stora och rovgiriga, och dessutom jagade i flock. Spårserien med fotavtryck i Kina ser forskarna som den första indikationen på att raptorerna verkligen var flockdjur. (Ändock stod det i Wikipedia redan före denna rapport att forskare anser att de levde och jagade i flock.) Men om detta nu skulle varit fallet, gör det dem knappast till farliga rovdjur, vilket också några av forskarna påpekar även om de menar att tanken ligger nära till hands. Inte heller storleken i sig säger något om hur pass farliga de var. Fossil från en ännu större dinosaurie av samma slag benämnd Utahraptor, har tidigare hittats i Nordamerika i de fossilförande kritalagren i Utah.

 


Modell av foten på Utahraptor, där den berömda raptorklon fått en framträdande plats.
Foto: Wikipedia

De kinesiska fotavtrycken har gjorts på samma plats, där man nyligen hittat fotavtryck, liknande dem hos nutida tuppgökar (se notisen nedan). Då kritalagren där, daterats till cirka 100-120 miljoner år enligt den geologiska tidsskalan, dateras både "tuppgöken" och raptorerna till samma ålder. Flera andra, ovanliga fotspår finns bevarade inom samma område.

Källor: New Scientist och Science Daily
Publicerad: 2008-01-27

Okänt groddjur - eller salamander?



Nutida salamander
Foto: Wikipedia
(Bilden är spegelvänd)

 

Tre groddjur har lämnat, inte bara sina fossila fotavtryck, utan också avtryck av själva kroppen, i "330 miljoner år gamla" sandstensklippor i östra Pennsylvania, USA. Fossilen visar att de cirka 30 cm långa amfibierna hade slätt skinn, inte bepansrat som forskarna förväntat sig på grund av den höga åldern, och att fötterna hade simhud. Groddjuren uppges vara hitintills okända för vetenskapen, men liknar salamandrar. Än en gång undrar man lite om det är den höga åldersdateringen som gör groddjuren tolkas som okända och inte som salamandrar.

Fotavtrycken upptäcktes för flera decennier sedan, men har inte studerats och beskrivits förrän nu. I samma geologiska formation (Mauch Chunk Formation) med samma åldersdatering, finns också fotavtryck från andra djur, samt fossil från insekter och växter.

Källa: The Geological Society of America
Publicerad: 2008-01-18

Fler kortnyheter?!
Det finns fler kortnyheter att läsa!

Aktuella kortnyheter
Kortnyheter publicerade 2009
Kortnyheter publicerade 2007

Tillbaka »
webmaster@genesis.nu Copyright © Föreningen Genesis