Genesis


Hem / Arkiv

Kortnytt från 2009

Aktuella kortnyheter
Kortnyheter 2009
Kortnyheter 2008
Kortnyheter 2007

Spannmål människomat tidigare än man trott
Hittills har arkeologer och evolutionister ansett att människan började äta spannmål för 10 000 - 20 000 år sedan. Spannmål måste nämligen tillredas, och för tillredning krävs både verktyg och energi, och utifrån ett evolutionistiskt perspektiv har man därför antagit att människosläktet inte var kapabel till detta förrän väldigt sent i sin utveckling.

Men nu har fynd från Mocambique visat att människan började äta spannmål för kanske redan 100 000 år sedan. Man har hittat stenåldersverktyg med rester från främst durra, ett gräs som än idag är en basvara på många håll i Afrika. Man hittade även rester från ett antal andra ätbara växter, bl.a. duvärtor. Verktygen har uppenbarligen använts för att tillreda maten.

Ur ett skapelseperspektiv blir man inte förvånad. Människan har ända från början haft förmågan att bruka jorden. Att de vetenskapliga fynden - alldeles oavsett vad man tror om åldersdateringarna - pekar i samma riktning är vad man kan vänta sig.

Källa: ScienceNOW
Publicerad: 2009-12-28

Minsta dinosaurien sprang för livet
Vad som sägs vara världens minsta dinosauriefotspår har hittats i Sydkorea. Det rör sig om ett dussintal fotavtryck, ca 1,5 cm långa. De har tydliga avtryck av fotdynor och de tre tår som är så karakteristiska för vissa dinosaurier. I närheten av de små fotavtrycken finns fotspår av flera andra dinosauriearter, flygödlor och strandfåglar. Eller, bör man kanske tillägga, det forskarna bedömer vara fotspår av dinosaurier etc.


Fotavtryck från en theropod, den grupp dinosaurier som bland annat T rex och dinosaurien i artikeln tillhörde. Som framgår av skalan kommer detta fotavtryck från en betydligt större theropod än de nyupptäckta fotavtrycken från Syd-Korea. Här är det dock bara de karakteristiska tre tårna som syns.
Foto: Jon Sullivan i Wikipedia

 

Att tolka fossila fotavtryck är ganska svårt. Det har bland annat den amerikanska geologen James Farlow visat med sina undersökningar av fossila fotavtryck, såväl som fotavtryck av nutida fåglar och kräldjur besläktade med krokodiler. (Se Genesis nr 4 1999.) Oftast har man kanske inte förväxlat fåglars och dinosauriers fotavtryck, men bedömningen kan kanske ibland ha sin grund i att forskarna från början har en färdig åsikt om vid vilka tidsepoker dessa båda grupper levde. Ibland påminner fotavtryck från fåglar och tretåiga dinosaurier ganska mycket om varandra.

I Argentina hittades för några år sedan några fossila fågellika fotavtryck i övre trias-lager. Inga fossil från några skelett fanns på platsen, enbart fotavtryck "med tydliga fågel-karaktäristika". Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan fanns dock inga fåglar vid den tiden (för ca 250 miljoner år sedan), men dock theropoder, så kallade rovdinosaurier. Enligt forskarna kommer därför fotavtrycken från en okänd grupp theropoder med vissa fågelegenskaper. (Se Genesis nr 4 2002 sid 26, och kortnyheten nedan.)

Tillbaka till de små fotavtrycken i Sydkorea. De forskare som studerat dessa tror att de gjorts av en nykläckt liten släkting till Tyrannosaurs rex. Man tror också att den lilla dinosaurieungen sprang för att söka skydd direkt efter kläckningen. Och något dramatiskt måste ha hänt eftersom alla de fotspår man nu funnit i området har kunnats bevaras till eftervärlden. Enligt evolutionsforskarna skall de ha funnits där i över 100 miljoner år, och enligt skapelsetroende i flera tusen år.

Även det sistnämnda tidsperspektivet är en alltför lång tid för att fotavtryck skall kunna bevaras, om livet pågått som vanligt och inga extraordinära förhållanden varit rådande. Då skulle fotspåren försvunnit på några dagar, kanske till och med några timmar. Nu måste fotavtrycken snabbt ha begravts under löst sediment, som lagrade sig över fotavtrycken strax efter att djuren trampat fram över marken.

Källor: New Scientist och ScienceNews
Publicerad: 2009-12-27

Svårt att tolka fotspår
En amerikansk geolog, James Farlow, hävdar att fossila fotavtryck från dinosaurier ofta blivit övertolkade. Farlow menar exempelvis att det är näst intill omöjligt att säga vilken art som gjort de enskilda fotavtrycken.

Farlow har dragit sina slutsatser genom jämförande studier från spår efter nutida fåglar. Han har då upptäckt hur lika varandra dessa kan vara, även om det ibland rör sig om helt olika fåglar. Han har även studerat spår från krokodiler och alligatorer och kommit till samma slutsats. Från början var Farlows målsättning med sina spårstudier att utifrån dessa kunna läsa ut mer om hur dinosaurierna levde. Men han menar nu att detta helt enkelt inte låter sig göras. Farlows studier visar hur vanskligt det är att komma med säkra påståenden utifrån fossil och de kunskaper vi har om forntidens djurvärld.

Ofta ser vi hur slutsatser om fynd, som kanske lyfts fram genom stora rubriker, senare revideras genom ytterligare forskning. Tilläggas bör att vaksamheten mot stora rubriker och sensationella fynd bör göras, även i många andra sammanhang. Det bör inte minst erfarenheterna från fotavtrycken i Paluxy River ha lärt oss. Dessa fotspår troddes vara från människor, tillsammans med dinosauriespåren. Men noggrannare undersökningar har visat att samtliga fotavtryck här kommer från dinosaurier. (Se denna artikel i creation.com.)

Källor: Nature 1999 vol 399 sid 141 och New Scientist 1999 vol 163 sept 25 sid 11
Publicerad: 2009-12-14

Dinosaurier i lera: Visar på liv eller död?
Fossil efter c:a 25 dinosaurier har hittats i sedimentära lerlager i Gobiöknen, Inre Mongoliet.1,2,3 Att så många individer hittats tillsammans tar forskarna som bevis för att dinosaurierna levde tillsammans som flockdjur.

Fossilen kommer enbart från unga individer, vilket förvånar forskarna. Fossil som hittats tidigare från samma slags dinosaurie - Sinornithomimus dongi - har endast varit från vuxna djur som hittats en eller bara ett par stycken tillsammans. Forskarna tolkar detta som att dessa dinosaurier enbart levde i flock som unga individer. Som vuxna tros de, tolkat efter tidigare fossilfynd, ha levt ensamma eller i par.

Den nyupptäckta fossilgraven i Mongoliet är dock inte den enda fossilgrav där skelett från unga dinosaurier ligger samlade tillsammans. I den välkända Morrisformationen i Montanas juralager har exempelvis flera icke fullvuxna individer av Diplodocus hittats på samma plats. Ett annat exempel är en fossilgrav i Texas kritalager, som alltigenom består av unga Alamosaurus (en annan stor sauropod lik Diplococus).4,5,6

Svårigheten att tolka in hur dinosaurier och andra djur levde utifrån de fossil man hittar är att fossilen i första hand visar hur djuren dog. Att de bevarats som fossil visar också att de dött under extraordinära omständigheter, i någon form av naturkatastrof. Om det varit en översvämningskatastrof kommer därtill vattnets sorterande verkan, där flertalet djur kan ha forslats ihop till samma plats. Starka vågor med strömmande vatten, kanske undervattenskred och seismisk aktivitet kan då ha påverkat var djuren hamnat.

 


Inre Mongoliet består idag till stora delar av öken, med många stora sanddyner. De rikliga mängder med fossil av dinosaurier som hittats tyder på att här tidigare funnits ett helt annat klimat.
Foto: Wikipedia

Det är då heller knappast förvånande om enstaka exemplar hamnat på enskilda platser. Ibland kan djur ha transporterats långa sträckor. De sedimentära lagren i Gobiöknen består till stora delar av sandsten. Även detta kan förklaras genom en översvämningskatastrof, då strömmande vatten och starka vågor fört med sig stora mängder sand och annat löst material.

Enligt den vetenskapliga rapporten fastnade de aktuella dinosaurierna i leran på bottnen av en sjö eller tjärn på väg att torka ut. Detta tolkas bland annat efter fossila torksprickor och ansamlingar med fossila musselkräftor, som finns i samma lager som dinosauriefossilen. Man har även hittat fotavtryck djupt ned i lerlagren, där det annars borde varit djupt vatten. Fossilen är mycket välbevarade, och ligger tätt tillsammans, parallellt bredvid varandra. I forskningsrapporten framgår att allt tyder på att alla djuren dött vid samma tillfälle på ett katastrofartat sätt, inte att enskilda individer dött på samma plats under en längre tid.

De slutsatser som dras i forskningsrapporten reser flera frågetecken. Evolutionsforskarna tolkar de stora sandstenslagren som ett ökenlandskap dinosaurierna sägs ha levat i före katastroftillfället. Men frågan är hur det var möjligt för stora dinosaurier att livnära sig i ett torrt ökenlandskap? Fossilen visar på ett tjugofemtal, två meter långa djur. Gastroliter (stenar i magen som hjälper djur att bearbeta svårsmält föda, som exempelvis fiberrika växtdelar) tillsammans med dinosaurierna tyder på att de var växtätare.

Man får förmoda att ännu fler dinosaurier av samma slag levde i närheten, plus flera andra arter. Stora mängder dinosauriefossil av olika arter har hittats i dessa områden genom åren, samt fossil av andra djurslag, som mindre däggdjur. Då måste man också komma ihåg att enbart de djur som dött en katastrofartad död bevaras som fossil. Såväl dinosaurier som andra djur bör haft tillgång till en växtrik miljö med rikliga vattenflöden för att kunna livnära sig. I en öken skulle detta knappast varit möjligt.

Även runt den hypotetiska sjö där dinosaurierna sägs ha gått sitt öde till mötes finns flera frågetecken. I lagret närmast där man funnit dinosaurierna, finns t.ex. ingen så kallad bioturbation, som maskhål eller påverkan från andra organismer. Det borde varit fallet om det rört sig om en sjöbotten. En annan fråga är om en sjö på väg att torka ut verkligen haft så djupa lerlager som dem där djuren fastnade och begravdes. Dessa lerlager bör dessutom ha varit väl kamouflerade för att en hel dinosauriehjord helt aningslöst skulle vandra ut i den, utan att märka något innan det var för sent.

Om de däremot flydde undan annalkande vattenmassor, med allt som vattnet kan ha transporterat i sin väg, förstår man bättre det läge som skeletten hittats i. Kanske att stora sand- och lermassor hastigt begravde en mängd dinosaurier på flykt. Det kan förklara bakbenens läge som tyder på att djuren kämpat för att komma loss. Det kan också förklara att enbart unga individer hittats tillsammans, då man kan förmoda attt dinosurier i ungefär samma ålder sprungit för livet med ungefär samma hastighet. Men det kan också förklaras genom att vattnet forslade iväg kroppar i ungefär samma storlek, som hamnade sida vid sida i samma lager.

Exakt hur det gick till får vi aldrig veta. Att dinosaurierna på ett eller annat sätt fastnat, och inte kunnat ta sig loss, är knappast något att tvivla på. Men att dra några säkra slutsatser av hur de levde, efter hur fossilen ligger bevarade är ganska osäkert. (Därmed inte sagt att de inte levde som flockdjur.) Det ger betydligt flera ledtrådar till hur de dog.

Källor: 1 Acta Palaeontologica Polonica, 2 PhysOrg, 3 Creation.com, 4 PALAIOS, 5 Palaeogeography, Palaeoclimatology, Palaeoecology 2009 vol 274 sid 96 104 och 6 Smithsonian.com
Publicerad: 2009-12-04

Äldsta textilen?
Vad som sägs vara "världens äldsta textil" har hittats i Dzudzuanagrottan i Georgien, vid foten av de kaukasiska bergen. Nu är det just inte någon tjusig väv eller linneduk det är fråga om, utan några mikroskopiskt små fibrer av lin som forskarna hittat i jordprover från grottan.


Än idag växer vildlin i västra Asien och Centraleuropa.
Foto: Wikipedia

 

Några av fiberbitarna var färgade i olika färger, som svart, grått, rosa och turkos. En del av fibrerna var snodda, vilket indikerar att de använts till rep eller snören. Enligt forskarna kommer fibrerna inte från odlat lin, utan från vildlin som växte i närheten av grottan. Andra växter i närheten har använts för att färga de tyger som framställdes av linet.

Exakt vilka produkter som de forntida invånarna i Georgien framställde av linet kan endast bli gissningar. Men ganska sannolikt tillverkades tyger och tråd av vilka man framställde kläder, samt korgar, snören och rep. Forskarna som undersökt grottan har även hittat tecken, som tyder på att innevånarna tillverkade kläder av päls och djurhudar.

Linfibrerna har hittats i olika lager av grottan. De äldsta dateras enligt evolutionsforskarna till drygt 30 000 år. Enligt gängse historiesyn inom evolutinsteorin var det innan både jordbrukssamhällen och annan civilisation uppstod. Dessa tros ha uppstått "först" för ca 10 000 år sedan. Dateringarna är som vanligt osäkra, men klart är att de människor som någon gång i forntiden bosatte sig häruppe var skickliga hantverkare. De förstod att ta tillvara det som växte i deras närhet för att tillverka nyttiga och kanske också vackra saker.

Källor: Science, PhysOrg och Creation
Publicerad: 2009-09-22

Gräsbetande dinosaurier
I gamla böcker från dinosaurieupptäckternas första era kan man hitta bilder med dinosaurier som betar gräs. Det är ett sceneri som vi från ett skapelseperspektiv mycket väl kan föreställa oss. Men då evolutionsforskarna inte trodde det blev vanligt med gräs förrän långt efter det att dinosaurierna dog ut, förkastades snart dessa bilder.

Nu har dock dessa gamla teckningar visat sig trovärdiga, då några koproliter (fossil avföring) visat sig innehålla gräsrester, efter minst fem olika typer av gräs. Det är några forskare vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm, under ledning av Caroline Strömberg, som undersökt koproliter från centrala Indien. Koproliterna är enligt evolutionsteorin daterade till 65-70 miljoner år och tros komma från titanosaurider, eftersom ben från dessa var de enda som fanns i närheten.

Titanosauriderna tillhörde de stora sauropoderna och kunde bli femton meter långa. Nu var det inte bara gräs som dessa livnärde sig på, utan de åt även blommande växter, kottepalmer och barrväxter.

Källor: Nature 2005 vol 438 sid 399, New Scientist 2005 vol 188 nov 26 sid 7 och Science 2005 vol 310 sid 1085.
Publicerad: 2009-11-15

Färre dinosauriearter än man trott?
Ungefär en tredjedel av de alla de dinosauriearter som namngetts har kanske aldrig existerat! Den kontroversiella åsikten framför den välkände dinosaurieforskaren Jack Horner, tillsammans med kollegan Mark Goodwin i en nyligen framlagd studie. Enligt Horner och Goodwin beror misstagen ofta på att dinosaurier förändras så mycket morfologiskt, det vill säga till sin kroppsform, under sin livstid att fossil från unga och äldre individer ofta tros vara olika arter.

Ett exempel som lyfts fram i studien är Nanotyrannus, vars fossil man tidigare trott kommer från en mindre släkting till Tyrannosaurus rex. Nu anser många experter att fossilen i själva verket kommer från en ung T rex, inte en besläktad sådan. Inte minst huvudet ändras betydligt till sin form, då denne välkände gigant växte och blir äldre. Studiet av en trolig T rex, i en ålder mellan Nanotyrannus och fullvuxna T rex, bekräftar denna teori ytterligare.

Ett annat exempel är Triceratops, en välkänd horndinosaurie. Jack Horner och hans kollegor har i över tio års tid samlat Triceratops-fossil från Hell Creek formation i Montana. Genom studiet av dessa fossil har man sett vilka påtagliga förändringar som skett med horn och benkragar under dinosauriernas livstid. Storleken ändras givetvis, men också utseendet och hornens riktning. Unga dinosauriers horn böjer sig bakåt, medan fullvuxnas horn pekar framåt. Forskarna såg också att "spets" i benkragen hos unga individer blev plattare och längre med tiden. Efter hand växte de ut likt en bensköld runt huvudet.

 


Fossil på Smithsonian museum of Natural History av en fullvuxen Triceratops med hel halskrage och horn som pekar framåt.
Foto: EncycloPetey/Wikipedia

Här kan vi jämföra med dagens hjortdjur och se hur stor skillnaden är på hornen hos unga och fullvuxna individer. Det skiljer även mycket på hornen mellan honor och hannar. Kanske var det liknande skillnader även mellan honor och hannar bland forntidens dinosaurier? Även detta kan i så fall ha tolkats felaktigt som olika arter.

Teorin som Horner och Goodwin lägger fram är kontroversiell men knappast ny. En liknande studie har tidigare gjorts på anknäbbsdinosaurier, som visar att några av dessa arter i själva verket var samma slags dinosaurie, fast i olika åldrar. Andra orskaker till att samma slags dinosaurie har klassificerts som flera olika arter kan vara bristfälliga fossil och att forskarna varit lite väl snabba vid klassificeringen. Kanske har några frestats på tankarna om förnyade och rika forskningsanslag, samt äran att få sitt namn fästat vid någon ny dinosaurieart.

En annan orsak kan vara lagerföljden, om fossilen hittas i ett lager som inte stämmer med evolutionsteorin. Fossil från dinosaurier som tros varit utdöda i många miljoner år hittas ibland mycket högre upp i lagren. I själva verket var det kanske samma slags dinosaurie, som levde vid samma tidpunkt, men begravdes på olika djup i tjocka sedimentlager då de dog vid någon översvämningskatastrof. För här måste man åter komma ihåg att några dinosaurier aldrig förvandlats till fossil och bevarats, om det inte skett en snabb begravning. Då skulle en normal förruttnelseprocess eller några kringströvande asätare orsakat att deras existens varit ett minne blott.

Läs mer om olika arter som kanske aldrig existerat i "Dinosauriers brist på mångfald" i Genesis nr 4 1991 sid 10-16.

Källor: PhysOrg, National Geographic och Creation
Publicerad: 2009-11-08

Tidigt bruk av eld gjorde redskap formbara
Ett stycke mineral inbäddat i aska indikerar att forntidens människor använde eld för att tillverka redskap mycket tidigt i historien. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan dateras mineralet till ca 70 000 år (eller möjligen 164 000 år).

Fyndet har gjorts på en plats vid Sydafrikas kust, där man tidigare gjort arkeologiska fynd efter forntidens människor. Bland annat har man här hittat ockra-pigment, finslipade små kvartsredskap och de äldst daterade fynden, som visar att människan åt fisk och skaldjur. (Se Genesis nr 1 2009.) Dessa fynd dateras till cirka 160 000 år, men uppges som något osäkra.

Tillsammans vittnar fynden om att "fullt utvecklade människor" bodde vid Sydafrikas kust någon gång bakåt i historien. Och dateringarna är, som sagt, "något" osäkra.

Källor: New Scientist, ScienceNews och ScienceNOW
Publicerad: 2009-10-25

Så tuggade anknäbbsdinosaurierna
Alltfler unika egenskaper upptäcks hos dinosaurierna och visar vilken mångfald det fanns i denna djurgrupp. Bland de senaste upptäckterna är att hadrosaurier, även kallade anknäbbsdinosaur, tuggade sin föda på ett sätt olikt alla nutida djur.

Genom att med ett elektronmikroskop undersöka mikroskopiskt små rispor i fossila tänder, har forskarna bland annat kunnat se hadrosauriernas tuggrörelser. Dessa var mycket komplexa, såväl upp och ner, som i sidled, samt fram och tillbaka. Tänderna i studien kommer från en Edmontosaurus, en av de största och mest kända anknäbbsdinosaurierna. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är dinosaurien daterad till ca 65 miljoner år, dvs slutet av kritatiden.


Genom att studera rispor i tänderna hos en anknäbbsdinosaurie, har forskarna upptäckt att de tuggade sin föda på ett sätt som är olikt alla nutida djur.
Foto: Wikipedia

 

Att hadrosaurierna var växtätare har nog ingen forskare tvekat om, däremot råder olika åsikter om vilken typ av växter de åt. Några ledtrådar kan man hitta i fossilt maginnehåll och koproliter (förstenad avföring). I maginnehållet har man tidigare hittat lövrester, och i koproliter - kanske något överraskande - murknat trä. Det senare är inte så näringsrikt, men forskarna tror att djuren åt det på grund av svampar och andra näringsrika organismer som levde i träet, mer än för själva träets skull.

Den nya tandstudien pekar dock i riktning mot att hadrosaurierna åt gräs från marken. Det är en slutsats som forskarna drar utifrån att de tycks ha tuggat samma slags föda, på ett jämnt och metodiskt sätt. Slutsatsen stöds också av att man i tandrisporna funnit små sandkorn och kiseldioxid, det senare vanligt i gräs. Här finns dock ett problem för evolutionsforskarna: de tror att gräset nyligen uppkommit vid slutet av kritatiden, och att gräs därför inte fanns i några större mängder. De flesta anknäbbsdinosaurier var tämligen stora, och bör ha ätit rikligt med växter. Evolutionsforskarna tror därför att gräset inte hade någon större betydelse för dieten, utan att forntidens rikliga fräkenväxter var en viktig del av födan.

Bibelns historiebeskrivning, att djur och växter skapades samtidigt, stämmer väl med slutsatsen att hadrosaurierna åt gräs. Man har tidigare hittat gräsrester i maginnehållet hos några sauropoder från Indien, vars fossil daterats till 65-70 miljoner år. (Se Genesis nr 4 2006 sid 30.) En annan sauropod från Sahara (Nigersaurus) tros ha betat växter på marken, ungefär som dagens kor. Här har man inte hittat något fossilt maginnehåll eller koproliter, men forskarna drar den slutsatsen utifrån käkpartiets och tändernas uppbyggnad, samt att kanalerna i hjärnans balansorgan visar att nosen riktades direkt mot marken. (Se Genesis nr 1 2009 sid 22.) Om gräset inte behöver bortförklaras på grund av tidsdateringarna, utan man istället ser på de fakta som fossilen visar, är det ganska troligt att det var gräs de åt.

Då är det även troligt att anknäbbsdinosaurierna, med sin unika tuggfunktion och alla sina tänder, åt gräs. De kan mycket väl ha ätit det i stora mängder. Man har länge känt till att de hade flera hundra tänder som kontinuerligt byttes ut mot nya. Att hadrosaurierna åt gräs utesluter inte att de kanske även åt fräkenväxter, löv eller andra växter. Fossilen visar att det i forntiden fanns en mycket rik växlighet, där många av våra nutida växter var betydligt större än idag. I maginnehållet hos de ovannämnda sauropoderna från Indien fanns även blommande växter, kottepalmer och barrväxter. Allt detta och mycket därtill kan även flera andra dinosaurier ha ätit.

Även om flera namngivna anknäbbsdinosaurier i grund och botten kanske var och en och densamma, var ändå flera av dem ganska olika varandra. Dessa kan mycket väl haft olika matvanor, och föredragit olika typer av växter.

Källor: PhysOrg, PNAS och Wikipedia
Publicerad: 2009-10-22

Inte så många Neanderthalare

De var inte så många, neanderthalarna. Åtminstone inte om man får tro kartläggningar av deras DNA som gjorts med en ny metod. Den nya tekniken gör att man kan analysera DNA även i väldigt dåligt bevarade benfragment. Resultaten av studien visar att den genetiska variationen hos neanderthalarna var liten, mindre än hos den "moderna" människan. Utifrån detta har forskarna beräknat att neanderthalarna till antalet varit så få som 7000 under vissa perioder. Enligt evolutionsforskarna varade neanderthalarnas historia bortåt 400 000 år. Om så varit fallet är de nya siffrorna ganska överraskande, men ifråga om tidsaspekten ställer forskarna som regel inga frågetecken.

Om neanderthalmänniskans historia inte var så lång är siffrorna mindre överraskande. Kanske varade den bara under några tusen år. Hon hann dock sprida sig tvärs över den europeiska kontinenten från Spanien till Ryssland, vilket åtskilliga fynd visar.

Läs mer om Neanderthalmänniskan i Genesis nr 1 2008 och nr 1 2009.

 


Neanderthalarna var tydligen inte så många som man trott. Ovan en datorframställd bild av ett Neanderthalbarn från Gibraltar.
Foto: Wikipedia, från Antropologiska Institutet, Universitetet i Zürich

Källor: Science 2009 vol 325 sid 252 och Science 2009 vol 325 sid 318-321
Publicerad: 2009-09-29

Armpendling ingen ap-rest
Armpendling - fenomenet att vi svänger med armarna när vi går - ger oss extra kraft när vi går. Det visar en nyligen gjord forskningsstudie i biomekanik.

Studien visar att om man håller armarna rakt gör kroppen av med 12% mer energi, lika mycket som då man bär på en 10 kg tung ryggsäck. Och skulle man svänga dem i fel takt gör man av med ännu mera energi. Noga räknat 26% mer än då vi bara går och rör oss, utan att tänka på hur vi gör det.

Tidigare har evolutionsforskarna trott att armpendlandet var en onödig rest från den tid då vi förmodats gått på alla fyra. Men så var alltså inte fallet!

Källor: PhysOrg och Proceedings B
Publicerad: 2009-09-17

Bläcksäcken bevarad i fossil bläckfisk
I ett klippblock, daterat till 150 miljoner år, har brittiska forskare hittat en fossil bläckfisk där bläckssäcken finns bevarad. Bläckfisken tillhör den nu utdöda ordningen belemniter, vars fossil hittats i stora mängder över hela jorden. Bland annat finns de i rikliga mängder i fossilförande lager i Skåne.

Den fossila bläcksäcken har hittats på en plats i sydvästra England, där man redan på 1840- talet gjorde rikliga belemnitfynd då den engleska järnvägen anlades. För ett par år sedan bestämde sig ett brittiskt forskarteam att försöka hitta igen den nu nästan bortglömda fyndplatsen. Man fann då tusentals fossila belemniter, varav några med mjukdelar som ögon och muskler perfekt bevarade. Och så - det för forskarna mest intressanta fyndet - en fossil bläcksäck.


Forskarna ritade av bläckfiskfossilet - med dess eget bläck!
Foto: PhysOrg.com

 

Bläcket - den svarta vätska som bläckfiskar sprutar ut då de känner sig hotade - hade samma kemiska struktur som den hos nutida bläckfiskar. Det var så välbevarat att forskarna kunde, sedan man tillsatt en ammoniaklösning, använda det till att rita en bild av bläckfisken och skriva dess vetenskapliga namn. Delar av bläckfisken, som nu finns i British Geological Survey's samlingar, har skickats till Yale University i USA för en noggrann kemisk analys.

"Det är svårt att tänka sig att något så mjukt och blaskigt somt en bläcksäck kan finnas inuti ett klippblock, som är 150 miljoner år gammalt", säger ledaren för det brittiska forskarteamet, Phil Wilby. Vi kan inte annat än instämma.

Källor: Geology Today 2008 vol 24 sid 95 - 98, PhysOrg.com och BBC
Publicerad: 2009-09-07

Blindtarmsbihanget ingen evolutionär rest
Blindtarmsbihanget har ofta nämnts som ett exempel på s.k. rudimentära organ, dvs organ utan funktion, och som därför ansetts vara "evolutionära rester". Nyligen rapporterade dock Vetenskapsradion att forskarna funnit att blindtarmsbihanget har en funktion: den kan nämligen härbärgera goda tarmbakterier, vilket kommer till nytta t.ex. i samband med diarré.

Att blindtarmen har en funktion är dock ingen nyhet för Genesis läsare - det har stått att läsa flera år i vår FAQ. Forskare har även tidigare beskrivit sådana funktioner, t.ex. i Scientific American 1999.

Källor: Vetenskapsradion och Scientific American
Publicerad: 2009-08-29

Neanderthalarna lika oss - igen
Brysselkål, vitkål och broccoli - tillsammans med andra kålsorter har de en lite stark, speciell smak. Det känner de flesta av oss till, men några märker det inte. Ungefär en fjärddel av jordens nutida befolkning saknar nämligen den genvariant som gör att de proteinreceptorer som ligger i tungans ytskikt ska känna av smaken.

DNA-prov från Neanderthalben, som hittats i en grotta i Spanien, visar att en en stor del av Neanderthalarna också ägde samma genvariant, och kände samma smaker. Ännu en likhet att lägga till raden av forskningsresultat som visar vår likhet med Neanderthalmänniskan.

 


Även Neanderthalarna kände av broccolins lite speciella smak.
Foto: Wikipedia

Källor: ScienceNOW och PhysOrg
Publicerad: 2009-08-29

Vaknat ur koma efter 19 år
Efter att ha legat 19 år i djup medvetslöshet vaknade en man i Arkansas i USA upp och började tala. Mannen hade blivit medvetslös efter att ha skadat hjärnan allvarligt i en bilolycka.

En neurolog, Schiff, som undersökte mannens hjärna, åtta månader efter uppvaknandet, upptäckte då att vissa delar av hjärnan och dess funktioner hade utvecklats mer än normalt. När mannen undersöktes på nytt 18 månader senare, såg neurologen ovanligt starka nervaktiviteter i den del av hjärnan, som påverkar rörelser och koordination. Neurologen drar slutsatsen att då mannen var medvetslös utvecklades de delar av hjärnan som inte skadats, för att kompensera de skadade delarna. En process som fortsatte efter det att mannen vaknat upp.

En neurolog i Belgien som tagit del av fallet, säger att även andra nyligen gjorda observationer visar att hjärnan hos vuxna verkar ha större kapacitet till nydaning än forskarna tidigare trott.

Källor: Journal of Clinical Investigation 2006 vol 116 sid 1823-1825, 2005-2011 och Science 2006 vol 313 sid 153
Publicerad: 2009-08-12

Hur sköldpaddan fick sitt skal
Sköldpaddans främsta särdrag är hennes skal, som motsvarar andra djurs bröstkorg. Frambenen är fästade innanför skalet, till skillnad från andra reptiler (och övriga djur) som har frambenen fästade utanför bröstkorgen.

Om man ser till de fossilfynd som gjorts ser sköldpaddan ut att ha dykt upp fix och färdig. Även de sköldpaddor som daterats till 200 miljoner år sägs i uppslagsverken inte skilja sig "principiellt från de moderna". Att fastställa hur sköldpaddans ursprung gestaltat sig har därför varit ett huvudbry för forskarna. Men nu har ett japanskt forskarlag gjort en studie, där man tro sig förstå hur det hela gått till.


Sköldpadda från Florida
Foto: Wikimedia

 

Genom att jämföra embryon hos sköldpaddor, möss och kycklingar såg forskarna att i ett visst läge började sköldpaddans revben växa fram mot skulderbladet och hamna utanför. I slutläget hamnade så sköldpaddans skulderblad innanför revbenen och fick sin skyddande position innanför skalet. I början av fosterutvecklingen såg alla de olika fostren likadana ut.

Forskarna menar sig nu ha sett ett viktigt steg i evolutionen av sköldpaddor. Men har de verkligen det? Det man i själva verket sett är hur enskilda sköldpaddors embryon utvecklas inuti ägget, ingenting annat.

Källor: ScienceNews och ScienceNOW
Publicerad: 2009-08-03

Tidig människa var apa
"Jag hade fel". Det säger antropologen Russell Ciochon om ett fynd han gjorde i en kinesisk grotta för bortåt femton år sedan. Då publicerade han sitt fynd i Nature som en tidig människa.1 Nu har han undersökt fossilet ytterligare och funnet att så inte var fallet. I själva verket kommer det från en apa. Så - återigen publicerar han en artikel i Nature och berättar att han misstagit sig. 2 3

Det är nu knappast första, och nog tyvärr inte heller sista, gången som en forskare tagit fel på ett så kallat hominid-fynd. Ty knappast är det väl så många felbedömningar, både på klassificering och datering, som då det gäller fossil som kopplas till människans ursprung. Även fyndplatserna kopplas till teorierna kring människans förmodade evolution, och det hela blir ofta minst sagt rörigt.

Nu var det kanske inte så mycket till fossil som Ciochon hittat, utan bara en del av en käke med ett par tänder. Att forskarna ibland misstar sig på fossilfynden är därför inte så konstigt, då fossilen ofta är både fragmentariska och dåligt bevarade. Men långt ifrån alla är villiga att erkänna sina misstag. Heder åt antropolog Russell Ciochon som går ut och offentliggör att han misstagit sig.

Även om Ciochon nu är säker på att fossilet kommer från en apa, är både han och andra forskare långt ifrån säkra på vilken typ av apa det var. "Den mystiska apan" har den härmed kommit att kallas. Den största likheten uppvisar fossilet med lufengpithecus, en idag utdöd orangutang. Enligt evolutionsforskarna levde dessa apor dock i olika tidsperioder, och därmed utesluter man det släktskapet.

Att det rör sig om en idag utdöd apa är man dock överens om. Flera andra slags apor som hittats som fossil är idag utdöda. Att vissa apfossil uppvisar olikheter mot dagens apor har bidragit till att man tolkat dessa som tidiga förfäder till människan. Inte minst utifrån att forskarna så ivrigt sökt och söker efter sådana.

Att döma av fossilen var mångfalden av apor större i det förgångna än idag. Samtidigt upptäcks än idag nya apor, som hitintills varit okända för forskarvärlden. Nyligen upptäcktes en ny art av tamarin i Amazonas regnskog, en väldigt lite apa med en vikt på 200 gr och en längd på 24 cm (förutom svansen).4 5 Här hittades för några år sedan även ett par nya arter av silkesapor, samt några andra apor man tidigare inte känt till.6 I Afrika upptäcktes nya arter för ett par år sedan i Uganda och Tanzania. 7 För att nu nämna några exempel.

Källor: 1 Nature 1995 vol 378, 2 Nature 2009 vol 459 sid 910-911, 3 Science , 4 Springer, 5 PhysOrg, 6 Science 2000 vol 288 sid 803, 7 mongabay.com
Publicerad: 2009-07-20

Debatt kring dinosauriernas utdöende
"Dinosaurierna dog ut vid ett meteoritnedslag för ca 65 miljoner år sedan!" Det är ett konstaterande som ofta framförs i populära media, punkt och slut - så var det med det! Läser man i vetenskapliga artiklar hittar man betydligt flera frågetecken, även om meteoriten och de 65 miljoner åren förekommer ganska flitigt här också.

Här har det sedan länge funnits flera förslag till orsaken till varför dinosaurierna dog ut. Den debatten, såväl som tidpunkten, har nu tagit ny fart utifrån nya fossilfynd och forskningsresultat. Även nedslagsplatsen för den föreslagna meteoriten finns det flera åsikter om. Trakterna runt Mexikanska golfen och Yucatánhalvön har varit mest populära, men även en krater i Indiska ocenanen har föreslagits. Vissa forskare menar att fragment från en stor ursprungskropp slog ner på olika ställen på jorden. Såväl själva meteoriten som nedslagsplatsen är med andra ord ganska osäkra.1

Trots osäkerheten framförs dock tidpunkten på 65 miljoner år för såväl meteoritnedslaget som för dinosauriernas utdöende, ofta som ett mer eller mindre ovedersägligt faktum. På flera olika platser har forskarna dock hittat dinosauriefossil med yngre dateringar än så. En av dessa ligger just i Mexiko, där många tror att nedslaget skall ha skett. Där har man nyligen hittat över 50 arter, där var och en av dessa har både äldre och yngre dateringar än 65 miljoner år.2 3

Greta Keller som leder utgrävningarna i Mexiko har under 20 års tid argumenterat, utifrån tidigare undersökningar, att dinosaurierna överlevde det berömda meteoritnedslaget. En av hennes kritiker har sagt: "Jag tror det inte. Hur kan så många haft fel under så lång tid?" Det är knappast en faktagrundad argumentation, men tyvärr ett resonemang som får styra inom många områden. Mycken värdefull kunskap har gått förlorad den vägen.

I Montana har en stor mängd dinosaurietänder hittats i sediment som daterats yngre än då nedslaget ska ha skett. Som vanligt i samband med teorier som "bitit sig fast" är fynden kontroversiella. Kritiker menar att tänderna har lossnat från sedimentlager äldre än där de hittats. (Det är en vanlig förklaring då man hittar fossil i "fel lager", det vill säga som inte stämmer med gängse dateringar.) Men professor Keith Rigby, som under lång tid samlat fossil och bedrivit forskning i området, är övertygad om att så inte är fallet. Enligt Rigby är flera av tänderna mycket välbevarade, med "kanter så skarpa som den dag då dinosaurierna tappade dem".4

Samma dateringar, som dinosaurietänderna i Montana, har dinosauriefossil från sandstenlager i New Mexico och Colorado fått. Jim Fassett som publicerat forskningsresultaten hävdar, utifrån noggranna undersökningar, att de resultat han kommit fram till utesluter att fossilen ursprungligen kommer från andra lager än där man hittat dem.5-7

Tidigare i vår intervjuades Lars Werdelin på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm om den pågående debatten kring dinosauriernas utdöende.8 Själv tror han att flera orsaker tillsammans, som en omfattande vulkanism och en längre tids klimatförsämring, låg bakom. Han tror också att den debatt som pågår påverkar yngre forskare att se mer kritiskt till förloppet. Låt oss hoppas att han har rätt, och att den debatt som förs även når ut till gemene man i dagspress och mer populära media.

Källor: 1 Wikipedia, 2 The Geological Society, 3 PhysOrg, 4 New Scientist, 5 Paleontologica Electronica, 6 PhysOrg, 7 GeoScienceWorld, 8 Vetenskapsradion, Sveriges Radio P1, 27 April 2009
Publicerad: 2009-07-07

Mer protein i dinosauriefossil
Palaeontologen Mary Schweitzer, vid North Carolina State University i USA, har lyckats utvinna protein från ännu ett dinosauriefossil. Denna gång kommer det aktuella fossilet från en så kallad anknäbbsdinosaurie, en hadrosaur. Enligt evolutionsterin och den geologiska tidsskalan har det daterats till ca 80 miljoner år.

Mary Schweitzer har tidigare uppmärksammats genom att hon hittat protein i ett ben från Tyrannosaurus Rex, daterat till 68 miljoner år (se Genesis nr 1 2006 och nr 2 2007). I tidigare arbeten har hon bland annat hittat blodceller i Tyrannosaurus Rex-ben (se Genesis nr 2 2005) och protein i en en ullhårig mammut, daterad till 300 000 år. De tidigare forskningsresultaten har varit kontroversiella, mycket på grund av svårigheten med att protein skulle kunna bevaras under en så lång tidsperiod. Några kritiska forskare misstänker att nutida proteiner blandats med forskningsmaterialet.

Men Mary Schweitzer har inte låtit sig nedslås, utan arbetat vidare under ännu större försiktighetsåtgärdar. Detta har även forna kritiker noterat, och är nu mer positiva till hennes nya forskningsresultat, trots de ännu äldre dateringarna. Även om inte alla låtit sig övertygats, uppmuntrar man hennes arbete.

Förmodligen skulle ännu mera protein och cell-strukturer hittas i fossila ben, om man mera målmedvetet sökte därefter och var mer öppna ifråga om dateringarna. En anledning är givetvis också att man, inom forskarvärlden och på museer världen över, är rädda om sina fossil och ogärna vill öppna dem för att undersöka dem inuti.

Källor: Science 2009 vol 324 sid 578, 626 - 631, Creation.com och New Scientist
Publicerad: 2009-06-25

"Ida": Överreklamerad massmedial hype
I maj 2009 publicerades fyndet "Ida" (Darwinius masillae) i nättidskriften PLoS One och vid en presskonferens. Samtidigt lanserades både en bok och websiten The Link.

Fyndet slogs upp stort i massmedia. I DN fick detta rubriken "Ida" länken mellan apa och människa. Aftonbladet proklamerade: Nu kan vi förklara evolutionen och skrev i sin ingress att "hon sägs vara den saknade länken i människans evolution". Expressen var något mer modest i sin rubrik: "Ida" kan vara den felande länken. Forskarna påstod visserligen inte att fyndet var en länk mellan apa och människa om man läser och lyssnar noga på vad de sa, men det var vad journalisterna hörde.

Alltihop visade sig dock vara mera PR än vetenskaplig substans. Bara fem dagar senare (i DN 24 maj) skrev DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs:

Men pr-kampanjen lever sitt eget liv. Där talas om "den felande länken" och "Noas ark". Denna kampanj är riggad bland annat av Norges naturhistoriska museum, där flera av forskarna är anställda, naturhistoriska museet i New York, som ska ställa ut Ida och tidskriften Plos One, där forskarna publicerat sina rön.
Det är inget fel på Plos One, men ... den har mycket lägre krav på de forskningsrapporter som tas in. Den är gratis för läsarna, men forskarna får betala för att publicera sig. De naturhistoriska museerna försöker ju också bara göra sitt jobb, och entusiasmera allmänheten för fyndet. Men de kunde ha hållit tillbaka lite. Det är alldeles för tidigt att utropa Ida till "den felande länken".

Och DN och Karin Bojs kan knappast beskyllas för att gå skapelsetroendes ärenden... På Forskning och Framstegs blogg skriver Emil Nilsson att "Jørn Hurum och hans forskargrupp vid Naturhistoriska museet i Olso har tagit populariseringen av forskningsresultat till en ny nivå" och anklagar dem för att "spela på allmänhetens fördomar och missförstånd kring människans evolutionshistoria".

"Ida" är ett välbevarat fossil av en lemur-liknande apa, och är 47 miljoner år gammal enligt den evolutionära tidsskalan. Att påstå att Ida är en "felande länk" mellan människa och apa är nonsens rent evolutionärt sett. Den moderna människan (homo sapiens) är nämligen bara några hundra tusen år gammal, och "apmänniskorna" (habilis, erectus etc.) är på sin höjd 2-3 miljoner år gamla, enligt gängse evolutionsteori. Det är ett gap på storleksordningen 45 miljoner år! Är sådan elementär faktakoll för mycket begärt av landets ledande tidningar? Tydligen. DN:s nätartikel har ju inte ens kunnat stava rätt till källan "Plos One"...

Vad är då Ida? Det återstår att se. Jørn Hurum, en av forskarna bakom fyndet, utesluter inte att fossilet i själva verket är en lemur.

Men en sak vet vi definitvt om Ida: Det var en bra PR-kupp. Eller för att citera Jørn Hurum själv om den arrangerade mediecirkusen: "Varje popband gör det. Varje idrottsman gör det. Vi måste börja tänka på samma sätt inom vetenskapen."

Källor: New Scientist, Wikipedia och New York Times
Publicerad: 2009-06-04

Uppdatering
Nya fossilfynd av en primat som döpts till Afradapis longicristatus placerar "Ida" i en annan gren av "utvecklingsträdet" än människan. Forskare menar att "Ida" inte alls är en felande länk mellan människor och apor. Andra forskare håller dock inte med. Diskussionen fortsätter, och frågan är mycket mer komplex än vad vårens massmediala hype ville göra gällande.

Man kan lugnt konstatera att åsikterna går isär i forskarvärlden, och att konstruerandet av "utvecklingsträdet" inte alls är så lätt. I diskussionerna kring "Ida" och det nya fyndet Afradapis longicristatus tvingas forskarna nu, liksom så många gånger förr, tillgripa s.k. "konvergent evolution", dvs att en evolutionär utveckling av samma egenskap har skett flera gånger oberoende av varandra.

Den skapelsetroende har en bättre förklaringsmodell: Allt levande är skapat efter sin grundtyper, med möjlighet till stor variation inom grundtypen. En intelligent skapare har återanvänt samma konstruktion/egenskap i de olika skapade slagen. I den modellen är människan människa, och apan apa, och någon hypotetisk konvergent evolution behövs inte för att förklara varför apor och människor kan ha vissa gemensamma egenskaper.

Källor: Science, Nature, PhysOrg och ScienceNews
Publicerad/uppdaterad: 2009-10-22

Forntida verktyg visar på nutida människor
Den forntida sydafrikanen tänkte och handlade som nutida människor. Det menar ett internationellt team av forskare, utifrån verktyg som hittats i dagens Lesotho och Sydafrika. Verktygen har daterats till 60 000 och 80 000 år, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan. Verktygen är så pass avancerade att forskarna menar att de människor (Homo sapiens) som tillverkat dessa inte var annorlunda än de människor som lever idag.

För skapelsetroende är det knappast en överraskning att verktyg hur gamla de än, har tillverkats av lika intelligenta människor som idag. Tidsdateringen som sådan ställer man sig dock frågande inför. Det ska kanske tilläggas att verktygen daterats tidare, då med en yngre datering.

Många av dagens evolutionsforskare tror att människan hade sitt ursprung i Afrika, dock inte alla. Man kan dock lätt få den uppfattingen då det är den åsikt som oftast förs fram i såväl vetenskapliga som mer populära sammanhang.

Källa: PhysOrg
Publicerad: 2009-05-17

Historiens första tamhäst från Kazakstan?
Centralasiens stäpper kopplas lätt ihop med vildhästen. Här lever idag Przevalskijs häst, som är det närmaste "urhästen" vi kan komma av nutida hästar. Denna asiatiska vildhäst, som upptäcktes i slutet av 1800-talet, är ett skyggt stäppdjur som löper stor risk att dö ut.

Men här har också sedan långt tillbaka i historien funnits tama hästar. Det visar hästskelett som hittats i norra Kazakstan och härstammar från äldre bronsåldern. Vid den aktuella tiden bodde där ett folk kallat Botaifolket, vilka tros varit mindre nomadiska än andra folkslag i området. (Det kan man bland annat se av att husen delvis var nedgrävda i marken.) De hästskelett man nu funnit liknar mera benen från andra tamhästar från bronsåldern än benen från vildhästar. Tänder som hittats från hästarna är också nötta på ett sätt som tyder på att hästarna haft betsel i munnen. Forskarna har även hittat rester av hästmjölk i botten på krukor, vilket visar att hästarna mjölkades.

Fynden från Kazakstan aktualiserar på nytt frågan om tama och vilda arter av samma slags djur. Enligt evolutionsforskarna var alla djur vilda från början, och så småningom tämjde människan vissa av dem. De tama bronsåldershästarna från norra Kazakstan, som daterats till cirka 3500 f Kr, skulle i så fall vara de tidigaste tecknen på hästens domesticering.

Enligt skapelsetroende forskare fanns det dock redan från början både vilda och tama djur. Kanske att utvecklingen ibland var det omvända, att tama djur så småningom förvildades. I synnerhet efter Noas flod då levnadsförhållandena blev så annorlunda mot tidigare. Exakt vilka djur som levde nära människan som "boskapsdjur" eller som vilda "markens djur" vet vi inte idag. (1 Mos 1-2.) Kanske var hästen i människans tjänst redan före Noas flod, för att även i fortsättningen leva som tamhäst tillsammans med en grupp människor som slog sig ned i dagens Kazakstan?

Om en sådan tamhäst var den grundtyp av häst, som andra hästdjur utvecklats ifrån, eller om det fanns ett par olika hästdjur från första början är också höljt i historiens dunkel. Kanske att historiens första hästar mer liknade Przevalskijs vildhäst än den som snällt lät sig både betslas och mjölkas av Botaifolket. Eller är måhända Przevalskijs häst en förvildad skygg ättling till den förra? Om detta kan vi bara spekulera.

Det vi vet är att det idag finns flera olika hästdjur, inberäknat åsnor och zebror. Att alla dessa är samma slags djur i grund och botten vet vi av att de kan para sig med varandra och få livsduglig avkomma. Även av åsnan finns både vilda och tama varianter (se Genesis nr 3 2008), där ett par av vildåsnorna likt Przevalskijs häst lever på Centralasiens stäpper och bergsplatåer.

Källor: Science 2009 vol 323 sid 1332-32, Outram et al "The Earliest Horse Harnessing and Milking, Källnamn, New Scientist och PhysOrg
Publicerad: 2009-05-05

Nya fynd av Homo Erectus i Georgien
Fossil efter fyra individer av Homo erectus har gjorts i Dmanisi i Georgien, där man även tidigare gjort flera Homo erectus-fynd, eller Homo georgicus som Dmanisi-fossilen ibland börjat kallas. (Se Genesis nr 2 2000, nr 4 2002 och nr 3 och 4 2003.)


Vy över Dmanisi, där man gjort fossilfynden. På 600-talet e.Kr. byggde den ortodoxa kyrkan en kyrka i Dmanisi, men spår av bosättningar finns från tidig bronsålder. De allt rikare fynden av Homo erectus visar att människan sökt sig hit ännu tidigare i historien.
Foto: Wikipedia

 

De senaste fossilfynden är efter tre vuxna och en tonåring. Men även skeletten efter de vuxna är från småväxta människor med liten hjärnstorlek. Forskarna uppskattar deras storlek till cirka 150 cm, med en vikt på cirka 50 kg. Även tidigare fossilfynd från Dmanisi indikerar att det var tämligen småväxta människor som bosatt sig här (om än större än Homo floresiensis från Indonesien). Proportionerna mellan ben- och kropsstorlek var desamma som hos nutida människor, och benens uppbyggnad väl anpassade att klara långa vandringar. Den korta kroppsformen benämner forskarna som ett primitivt drag, men de var knappast mindre än vad många pygméfolk är idag. Och även bland raser av "normal" längd finns många små individer. Om man hårddrar det hela skulle dessa då också ha primitiva drag?

Fynden i Dmanisi är daterade till 1, 8 miljoner år, och för de evolutionsforskare som tror på "ut-ur-Afrika"- teorin är det en smula förvånande att människan kom till Europa så pass "snabbt". För skapelsetroende är tiden mellan då arken strandade på Ararat och tidig bronsålder inte särskilt lång. Inte heller det geografiska avståndet mellan Ararat och Dmanisi i den forna sovjetstaten Georgien.

Källor: Nature 2007 vol 449 sid 305-310, Science 2007 vol 172 nr 12 sid 179. Wikipedia (Homo georgicus) och Wikipedia (Dmanisi)
Publicerad: 2009-04-28

Homo Erctus nu också i Malaysia
Många fossila och arkeologiska fynd av Homo erectus som gjorts på olika platser runt jorden, visar hur vitt spridd denna människogrupp var. Rena "globetrottrarna", för att uttrycka det med en modern term.

Nu har arkeologer på Malysia i Sydöstasien grävt fram handyxor som visar att Homo erectus också befann sig där. Dessa handyxor har fått en något äldre datering än de tidigare äldsta erectus-fynden - 1,83 miljoner år enligt evlutionsteorin och den geologiska tidsskalan. De hitintills äldsta fynden från samma region kommer från Java i Indonesien och dateras till 1,7 miljoner år.

Synen på dessa dateringer, om det verkligen rör sig om miljoner år eller bara några tusentals år, skiljer sig åt mellan olika forskare, i första hand då mellan skapelsetroende och evolutionsforskare. Hur som helst har fynden gjorts djupt ned i de geologiska lagren, vilket visar att Homo erectus kom till denna del av världen redan tidigt i historien - hur gammal nu den historien är.

Även synen på Homo erectus skiljer sig som bekant mellan evolutionsforskare och skapelsetroende forskare. Evolutionsforskare ser Homo erectus som ett led på vägen till en hel och full människa, och som en numera utdöd människoart. Skapelsetroende forskare däremot ser denna människogrupp som helt jämställd med oss, och som en av de folkgrupper som spred sig ut över jorden efter Babels torn. Fyndet av handyxorna i nuvarande Malaysia visar att de nådde även hit.

Källa: PhysOrg
Publicerad: 2009-04-20

Insekt äldre än marken den levde på?
Vilket kom först, insekten eller marken? Det är en fråga som forskarna funderar över sedan en fossil insekt från en ö utanför Australien har daterats äldre än de klippor där den lever.

Det är den idag sällsynta lilla insekten, på svenska kallad trädhummer, som hittats på Lord Howeön, öster om Australien. Baserat på DNA man samlat från några av dessa insekter har den daterats till 20 miljoner år, medan klipporna på ön daterats till 13 miljoner år.

Den förklaring man föreslår är att arten utvecklats på någon äldre ö tillhörig samma bergskedja av vulkanöar som Lord Howeön, men som idag eroderats bort. Märkligt nog ifrågasätter man inte dateringsmetoderna.

Insekten är en så kallad spökskräcka, samma grupp som vandrande pinnar. Den räknas som en av världens mest sällsynta insekter. Länge troddes den vara utdöd, men för några år sedan upptäckte forskarna en liten population på 20-30 individer på en liten ö i närheten av Lord Howeön. Framgångsrika försök har nu gjorts att för att bevara och utöka Dryococelus australis, som det vetenskapliga namnet lyder.

 


Väntade sju miljoner år på att bli fossil?
Foto: Peter Halasz i Wikipedia

Källor: Royal Society B 2009 vol 276 sid 1055 1062 och Wikipedia
Publicerad: 2009-04-05

Homo Erectus fötter lika våra
En serie fotavtryck i Kenya, som tros komma från Homo erectus, visar att både fötter och gång var lika som hos nutida människor. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har fotavtrycken, som avsatts i nu förstenad lera, daterats till 1,5 miljoner år. De är inbäddade i lager av vulkanisk aska i närheten av Turkanasjön, där man tidigare gjort flera uppmärksammade fynd av Homo erectus.

Fotavtrycken har gjorts i två olika lager, det ena fem meter djupare ned än det andra. Flera olika fotavtryck har hittats i båda lagren, såväl hela spårserier som enskilda avtryck. Man har även hittat fotavtryck från olika slags djur, av såväl fåglar som däggdjur. För evolutionsforskarna representerar mellanrummet mellan de olika lagren tjugo tusen år. Men lagren kan ha avsatts direkt efter varandra vid samma katastroftillfälle, där vulkanisk aska snabbt begravde de avtryck som just gjorts i leran. För någon form av naturkatastrof bör ha inträffat, som fick till följd att fotavtryck, som annars så lätt försvinner, alls kunnat bevarats. Lagren med vulkanisk aska vid sjön talar också sitt tydliga språk.

Vid publiceringen av fynden i Kenya poängteras att det är de äldsta fotavtrycken av moderna människor som kommit i dagen. Samtidigt som det framhålls att de ännu äldre avtryck som hittades på 1970-talet i Laetoli, Tanzania tillhörde en äldre människosläkting med en mer aplik gång. Men här håller inte alla forskare med. Antropologen Russell Tuttle från University of Chicago har deltagit i flera undersökningar av dessa äldre fotavtryck sedan de först upptäcktes. Han noterar att samma grundliga undersökning som gjorts av de nyupptäckta avtrycken i Kenya inte varit möjlig att genomföra på Laetoli-fotspåren. På grund av söndervittring och förstörelse av andra naturliga orsaker, sedan de kommit i dagen, är det för sent att undersöka dem med den nya digitalteknik som nu börjat tas i bruk.

Vid den senaste undersökningen av Laetoli-fotspåren gjorde Tuttle följande uttlande "Om vi inte visste att fotspåren var så gamla, så skulle vi lätt dra slutsatsen att de gjordes av någon från vårt eget släkte, Homo." Tuttle har även gjort en noggran studie av fotavtrycken hos ett barfotafolk bland Perus indianer och funnit dessa anmärkningsvärt lika avtrycken från Laetoli. (Lubenow 2004 Bones of Contention sid 330-335.)

Även många andra forskare anser att de är anmärkningsvärt lika dem från nutida människor. Det var också vad Mary själv skrev om dem då hon först upptäckte dem. (National Geographic april 1979.) Men då spåren daterades till 3,6 miljoner år övervägde hon knappast möjligheten. Hon trodde dock att de gjorts av en direkt anfader till människan, och inte av någon form av Australopithecus, vilka Mary Leakey ansåg representera evolutionära "återvändsgränder". Förutom att hon bedömer fotens form som "exakt densamma som vår", menar hon att avtrycken visar att de gjorts av en upprättgående varelse som gått med lätta steg, precis som vanliga människor. Det är samma bedömning som nu gjorts av de nyupptäckta fotavtrycken i Kenya.

Läs mer om fotavtrycken i Laetoli i Genesis nr 2 2006!

Källor: Science 2009 vol 323 sid 1197-1201, ScienceNOW, Creation, PhysOrg och New Scientist
Publicerad: 2009-03-22

Äldsta fossila fiskhjärnan
Med hjälp av en ny skiktröntgenteknik har en grupp franska forskare hittat en fossil hjärna inuti ett fiskfossil. Det är den första upptäckten i sitt slag, och har gjorts möjlig genom en metod där man använder röntgenstrålning med mycket hög energi.

Att alls hitta en fossil hjärna är nu inte det lättaste, då den i likhet med andra mjukdelar inte så lätt bevaras som fossil. Tidigare har man endast kunnat utgå från insidan av fossila skallar och försökt gissa sig till hur hjärnan såg ut. Det hålrum där hjärnan suttit kan då vara större än själva hjärnan, vilket visade sig vara fallet med den nu aktuella fiskhjärnan.

Den fossila hjärnan hittades i en broskfisk från skifferklippor i Kansas, USA. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har fisken daterats till 300 miljoner år. Den tillhör en grupp fossila broskfiskar, kallade iniopterygier. Fossil från dessa har hittats i karbonlager, med ungefär samma dateringar som fisken från Kansas. De beskrivs som utdöda släktingar till nutida havsmusfiskar, en grupp broskfiskar som idag lever på djuphavsbottnar i Atlanten och Stilla havet. Den hjärna man nu hittat i den fossila broskfisken liknar hjärnan hos de nu levande fiskarna, och dess stora ögonglober indikerar en bottenlevande tillvaro.

Vid en översvämningskatastrof skulle dessa bottenlevande broskfiskar begravas djupt ned i de sedimentära lagren, vilket också den höga "konventionella" dateringen av klipporna visar att de gjorde. Enligt skapelsemodellen visar lagerföljden den ordning i vilket de levande varelserna begravdes, snarare än hur lång tid det gått sedan fiskarna dog.

Källor: PNAS, New Scientist och PhysOrg
Publicerad: 2009-03-15

Kärnfamiljens långa historia
Ett arkeologiskt fynd från Tyskland ger en indikation om kärnfamiljens långa historia. Fyndet utgörs av några välbevarade kroppar från från yngre stenåldern. Genom DNA-analyser har forskarna daterat kropparna till 4600 år, samt konstaterat att de tillhörde en kvinna och en man och deras två små söner. Även sättet de begravts på visar på familjens nära relation, då de ligger vända mot varandra med armar och händer sammanlänkade.

Den äldsta nedtecknade berättelsen om kärnfamiljen hittar vi bland de första kapitlen i Gamla Testamentet. Där berättas om hur historiens första människor bildade den första kärnfamiljen.

Källa: New Scientist
Publicerad: 2009-03-04

Liten flygödla i Kina
I Liaoning-provinsen i nordöstra Kina har man under de senaste två decennierna grävt fram tusentals ofta mycket välbevarade fossila djur och växter. De geologiska lagren här tillhör numera de mest kända i världen.

Ett av de senaste fynden härifrån är en liten flygödla, så kallad pterosaur, knappt större än en sparv och med en vingbredd på 25 cm. Alla skallben var inte riktigt sammanväxta, vilket tyder på att den lilla reptilen ännu inte vuxit klart då den dog. De välutvecklade fötterna och benen visar dock att det inte rör sig om någon nykläckt liten unge. Tåbenen var långa och böjda och indikerar en trädlevande tillvaro. Så gott som hela skelettet finns bevarat. Forskarna har gett den namnet Nemicolopterus crypticus, vilket betyder ungefär "den gömda flygande skogsinnevånaren".

Kan det kanske varit någon liknande reptil som Herodotus beskrev med bland annat följande ord, då han beskrev Egypten och Arabien? - "...bevingade ormar, små till storleken och i varierande former vaktade de rökelsedoftande träden, en stor skara runt varje träd." (Citatet från hans bok "Historiae" cirka 450 f Kr, i nyöversättning 1850.) Enligt de flesta evolutionsforskare dog både flygödlor och dinosaurier ut för cirka 65 miljoner år sedan, medan skapelsetroende tror att alla slags djur skapades samtidigt med människan. Oavsett vad nu Herodotus såg i Arabiens kryddgårdar, kan såväl flygödlor som andra forntidsreptiler ha levt kvar till hans dagar, och kanske ännu längre. Hans nedtecknade beskrivningar är långt ifrån de enda indikationerna på att så skulle vara fallet.

 


Pteranodon är en av de mest kända flygödlorna, vars första fossila skalle hittades 1876. Med ett vingspann på åtta meter, en kropp på tre och ett huvud på 180 cm var den betydligt större än den nyupptäckta "skogsinnevånaren" i Kina.
Målning av Heinrich Harder, 1916. Foto Wikipedia

Fossil från flygande reptiler, så kallade flygödlor har hittats i många olika storlekar, och varianter. De största exemplaren, Quetzalcoatlus och Hatzegopteryx, var betydligt större än Nemicolopterus med ett vingspann på 12-14 meter.

Källor: New Scientist och PNAS 2008 vol 105 sid 1983-1987
Publicerad: 2009-02-24

Bakterier i olja förvånar
Forskare ansåg länge att oljan i jordskorpan inte kunde innehålla några levande organismer. Enligt gängse evolutionär tidsskala bildades och isolerades oljereservoarerna för 200-500 miljoner år sedan. Rapporterna om liv i oljereservoarerna har dock blivit allt fler under årens lopp. De organismer man hittat är arkéer (de liknar bakterier, men anses vara en helt egen domän av levande organismer) och bakterier. Livsbetingelserna för dessa organismer är extrema: De lever i hög temperatur, under högt tryck, i hög saltkoncentration etc.

En förklaring till fynden var att det var "föroreningar" som kommit från jordytan, t.ex. genom någon form av sprickor eller kanaler mellan jordytan och oljereservoarerna. Denna förklaring verkar dock inte hålla. Dels har man funnit levande organismer i sådana mängder, dels har de egenskaper som skiljer dem från organismerna på jordytan, och dels har man inte hittat några av de "olje-levande" organismerna på jordytan (vilket borde vara fallet om det skulle finnas ett "läckage" mellan jordytan och oljereservoaren). Sammantaget gör detta att "föroreningshypotesen" måste överges.

Utifrån gängse evolutionära modeller hade man också förväntat sig att hitta huvudsakligen arkéer i oljereservoarerna. Förhållandet mellan bakterier och arkéer visade sig dock vara 5:1! Och bakterierna var mer diversifierade än förväntat. Dessutom visade sig bakterierna ha en genetisk profil som var mycket lik organismerna på jordytan, vilket inte borde vara fallet om de varit isolerade i 200-500 miljoner år.

Bakterierna i oljan passar kanske inte riktigt in i de evolutionära förväntningarna och förklaringarna, men en skapelsetroende är inte alls förvånad. Organismerna på jordytan och i oljereservoaren tillhör samma skapade huvudgrupp (vilket den gemensamma genetiska profilen visar på), men har anpassat sig till sina respektive miljöer. En skapelsetroende förväntar sig inte heller att det ska finnas fler arkéer än bakterier, eller att de underjordiska organismerna skulle ha hunnit utvecklas till något annat, utifrån någon lång evolutionär tidsskala.

Källa: The Scientist
Publicerad: 2009-02-08

Lunglös groda i Borneo
Det finns många djur i vår Herres hage! Så ock i vattendrag och andra miljöer. En sådan är en horngroda i Borneo som visat sig andas utan lungor. Istället andas den enbart genom huden. På grund av att den saknar lungor kan den gå ner till bottnen i det kalla, syrerika vatten som den lever i. Andra grodor andas också genom huden, men har dessutom lungor.

Grodan på Borneo är inte den enda amfibie som saknar lungor. Det finns även några salamandrar som gör det, liksom en art bland maskgroddjuren. Särskilt vanligt är det dock inte, även om de lunglösa salamandrarna utgör några hundra olika arter. Evolutionsforskarna kallar lunglösa groddjur för "ett ovanligt evolutionärt särdrag", som endast inträffat några få gånger under historiens gång. Några skapelsetroende forskare är dock mer inne på tanken att det rör sig om en mutation, så att den lunglösa grodan i Borneo har förlorat sina lungor under tidens gång. De pekar bland annat på att det finns en liknande groda på Filippinerna, med lungor, och för fram tanken att dessa båda grodor härstammar från samma grundtyp av groda.

Om detta nu stämmer, eller om några groddjur redan från början skapades utan lungor är kanske svårt att få klarhet i. Men klart är att såväl den nyupptäckta lunglösa grodan som övriga lunglösa amfibier klarar sig utmärkt väl med att andas blott och bart genom huden. Tyvärr är den miljö som horngrodan i Borneo lever i utsatt för illegal guldprojektering och skogsavverkning. Sedan hjälper det inte stort att grodan är uppförd på listan över hotade arter, om människor med kortsiktiga profitintressen väljer att gå utanför lagens råmärken.

Källor: Science Direct och Creation on the Web
Publicerad: 2009-01-22

Gammal hare
Vad som sägs vara de äldsta fossila benen från ett hardjur har hittats i Indien. Fossilen som hittats i eocen-lager, daterade till 53 miljoner år, klassificeras till de så kallade "lagomorpha" hardjuren, det vill säga alla "egentliga" harar, kaniner och de små piphararna i Asien och Nordamerika.

Tidsskillnaden - enligt evolutionära mått - till de dessförinnan äldsta fossilen av dessa hardjur är dock inte "mer" än "fyra miljoner år". Men dessutom finns även i "70 miljoner år" gamla ben från harar, från paleocon-lager i Kina. Dessa klassificeras dock till ett annat släkte, kallat Mimotona. Enligt Wikipedia identifieras dessa harar till en annan utvecklingslinje, utifrån en gemensam förfader. Även dessa delar dock flera kännetecken med nutida hardjur.

Enligt evolutionsforskarna ses de indiska fossilfynden som en indikation på att hardjuren "redan var åtskilda från andra däggdjur för cirka 53 miljoner år sedan". Skapelsetroende ser såväl de indiska som de kinesiska fossilen mer som indikation på att hardjur alltid har varit hardjur.

Källa: Royal Society, PhysOrg och Wikipedia
Publicerad: 2009-01-14

Längsta flygresan
En myrspov har satt nytt världsrekord i non-stop-flygning för landlevande fåglar. Rekordet ligger nu på 11 500 kilometer.

Nio dagar tog det för denna vadarfågel att flyga sträckan mellan Alaska och Nya Zeeland, med en hastighet av 56 km i timmen. Hon - för det var en hona - förvånade också forskarna genom att ta vägen över Stilla havet istället för att följa den östasiatiska kusten, under den årliga flyttningen. Tilläggas kan att det gamla världsrekordet också innehades av en myrspov.

Forskarna förundrar sig över myrspovens färdväg, och över fåglarnas otroliga kapacitet. Något vi bara kan skriva under på och understryka mångfalden och variationsrikedomen, både bland fåglar och skapelsen i stort.

 


Varje september flyger stora mängder myrspovar från Alaska till Nya Zeeland, för att sedan vända tillbaka nästkommande mars. Vissa av dem flyger utan uppehåll tvärs över Stilla havet.
Foto: Wikipedia

Källor: National geographic, USGS och Science Daily
Publicerad: 2009-01-06

Fler kortnyheter?!
Det finns fler kortnyheter att läsa!

Aktuella kortnyheter
Kortnyheter publicerade 2008
Kortnyheter publicerade 2007

Tillbaka »
webmaster@genesis.nu Copyright © Föreningen Genesis