Några avslutande tankar från huvudet på en kreationist

Göran Schmidt

Civ. ing., adjunkt

 

Inledning

Listan kunde göras lång på de nedsättande och förklenande epitet som jag tilldelats av professor Dan Larhammar och Per Kornhall, den senare ”f d kreationist” och lärare på Livets Ords kristna skola och aktuell som medförfattare till antikretionistskriften Big Bang eller Varde ljus.

Jag ids inte räkna upp alla kritikområden, men i korthet skulle jag:

·                 sakna förmåga till kritisk analys (DL)

·                 begagna mig av falska analogier och metaforer (DL)

·                 fundamentalt ha missförstått det mesta (DL)

·                 vilja införa Gud som en faktor inom naturvetenskapen (PK)

·                 inte erkänna vetenskapen som en källa till kunskap (PK)

 

I sina meningsutbyten med mig har både Dan Larhammar och Per Kornhall för övrigt genomgående tillskrivit mig uppfattningar som jag aldrig haft. Om detta är en medveten strategi att svartmåla en meningsmotståndare eller det är ett omedvetet överspill av en omhuldad nidbild av evolutionskritiker och kreationister har jag svårt att bedöma. Eller så har de läst slarvigt vad jag faktiskt har skrivit. Jag rekommenderar läsaren att noga läsa igenom mina inlägg för att bedöma ifall detta är en korrekt analys.

 

Per Kornhalls analys

I nr 2-03 av Biologen var det nämnde Kornhall som tog till orda genom några frågor till mig som han sedan välvilligt själv besvarar. Hans första fråga är en pseudofråga: Vad händer om vetenskapen i varje frågeställning som den ännu inte hittat svaret på postulerar ett gudsingripande?  Vi är helt överens om att vetenskapen ska ägna sig åt vetenskap och ingenting annat. Dessutom förstår jag mycket väl om Per Kornhall övergett en ”kreationistisk” uppfattning som för honom tycks ha inneburit en naturvetenskap fylld med ständiga övernaturliga gudsingripanden. Jag skulle själv ha gjort detsamma!

 

Hans andra fråga/påstående – Är då inte evolutionen bevisad …och obestridbar? är retoriskt imponerande, men tom på substans.  Jag förnekar inte att evolutionen hålls för sann av en majoritet av biologer. Men vetenskapshistorien visar att detta knappast är en garanti för att den är en riktig beskrivning av verkligheten. ”Obestridbarheten” är idag dessutom högst ifrågasatt, även om både Larhammar och Kornhall försöker ge sken av motsatsen.

 

Kornhall tar upp plattektoniken som bevis för biologisk evolution, ett argument jag nog aldrig tidigare stött på. Är det som ett argument för en hög ålder på jorden, så kan jag förstå hur han tänker. Avser han biogeografiska resonemang bör han besinna att det fossila materialet inte stöder idén om en gradvis utveckling av livets mångfald vare sig man beaktar en kontinent eller flera tillsammans. Detta borde inte komma som en nyhet för någon. De moderna varianterna av evolutionsteorin som postulerar en ”stötvis” evolution [1], har i själva verket formulerats som en metod att kringgå det faktum att fossila mellanformer saknas och ingenting annat. Detta innebär givetvis inte att biogeografiska perspektiv skulle vara ointressanta eller irrelevanta i sig, men som stöd för evolutionen är de inte starkare än det fossila material som utgör länkarna i dess kedja.

 

Systematiken - Kornhalls eget forskningsområde – sägs ”svämma över” av bevismaterial för evolution. Jag har redan berört detta i en tidigare artikel, men det tål kanske att upprepas. Laddar man en kopieringsmaskin med blå färgtoner bör man inte förundras över att kopiorna sedan blir blå. Bygger man en vetenskaplig disciplin på axiomet att biologiska likheter med nödvändighet beror på fylogenetiskt släktskap bör man kanske fundera en stund över om de likheter man finner mellan levande organismer verkligen ”bevisar” detta samma fylogenetiska släktskap. Visst genereras nya släktträd för varje cirkelvarv i resonemanget, men vilken objektiv substans har de?

 

Vad som återstår av Kornhalls resonemang är evolutionen av en fjäder. Det var väl det som brukade bli kvar av hönan. Jag eller någon annan får väl återkomma till den saken vid tillfälle.

 

Om att påvisa intelligenta orsaker

Försäkringsbolag måste idag beklagligt nog ständigt fråga sig om en skadehändelse uppkommit genom olyckshändelse (slump) eller avsiktligt (”intelligent” avsikt = försäkringsbedrägeri). Medlen för att utröna detta är av empiriska till sin natur. I de fall där slutsatsen blir att skadan verkligen varit intelligent iscensatt, skulle denna slutsats knappast ha betraktats som vare sig ockult eller pseudovetenskaplig av ett vetenskapligt etablissemang. Försäkringsutredarna gör heller inga anspråk på att försöka beskriva övriga karaktärsegenskaper hos den misstänkte. Det vore säkerligen att gå utöver vad det empiriska materialet medger.

Motsvarande gäller för polisens kriminologer som har att avgöra om ett visst dödsfall var en tillfällighet (slumpartat i form av en olyckshändelse, eller ”naturlig” död) eller uppsåtligt (”intelligent” = mord).

 

Och amerikanska rymdflygstyrelsen NASA står inför en liknande utmaning. S.E.T.I.-projektet (Search for Extra Terrestrial Intelligence) har att hantera frågan om hur man ska kunna avgöra ifall mottagna radiosignaler från rymden utgör brus (slump) eller information (intelligens = gröna gubbar). Om signalerna uppfyller vissa uppställda kriterier i fråga om komplexitet och specificitet så kan man dra en empiriskt grundad slutsats att en intelligent varelse står som sändare (vilket hitintills aldrig varit fallet). Kopplingen mellan information och intelligens är här grundläggande. Hade en signalsekvens en dag fångas upp i astronomernas ”intelligensfilter” skulle detta däremot inte säga speciellt mycket om sändarens natur eller karaktär i någon vidare mening. Möjligen att ju mer komplex och specifik informationen är, desto högre grad av intelligens bör sändaren kunna tillskrivas.

Inte heller detta brukar klassas som pseudovetenskap (det är ju inte UFO-logi det är frågan om).

 

Designteoretiker som William Dembski[2] hävdar, på motsvarande sätt som i de nämnda exemplen, att den ofantligt höga komplexiteten hos livets ”program” (arvsmassa) pekar på en i motsvarande grad komplex/intelligent informationskälla. Vem eller vad denna Intelligens utgörs av ligger emellertid utanför ramen för den empiriska vetenskapen, som håller sig inom de kända naturlagarnas verkningsområden. Detta är i stället en uppgift för filosofin och religionen att söka svar på. Att sedan kreationisten svarar Gud på denna fråga är knappast någon hemlighet, men den övertygelsen påverkar inte honom eller henne mer i den dagliga verksamheten än frånvaron av en sådan övertygelse påverkar ateisten eller skeptikern.

 

Nog är det väl anmärkningsvärt att hela evolutionsteorin med dess universella anspråk på att förklara, inte bara våra fysiska förmågor, utan till och med våra tankemönster och religiösa föreställningar i termer av selektiva fördelar, vilar på en process (mutationer, selektion) som undantagslöst kan visas vara nedbrytande eller på sin höjd konserverande till sin karaktär.

Slump och tid är destruktiva faktorer i den värld vi lever i. De bryter ner och förstör. Det gäller kläder, bilar och information (jämför viskleken) i vår vardag. Det gäller också för livets strukturer i form av t ex inavelseffekter och åldrande. Ett urval av sådana strukturer, hur specifikt det än må vara, kan på sin höjd förhindra en alltför snabb degeneration, såvida ingen kvalitativt ny information tillkommer. Och jag vidhåller fortfarande att så inte är fallet. Jag vet att Dan Larhammar och Per Kornhall inte håller med, men jag efterlyser fortfarande empiriska skäl för deras ståndpunkt.

Informationsfrågan kvarstår som ett allvarligt problem – eller en spännande utmaning om man så vill - för modern evolutionsbiologi, och kommer att så göra även långt efter debatten i Biologen.

 

Slutord

Min inledande artikel i Biologen 3-02 där jag ifrågasatte att strikt materialistiska orsaker är tillräckliga för att kunna förklara den biologiska informationens uppkomst och komplexitet har blivit besvarad huvudsakligen med personangrepp och osakliga beskyllningar.

Detta understryker bara min tes att modern biologi i sina förklaringsanspråk går utöver vad som är deskriptivt och experimentellt verifierbart och har trätt in på spekulationens och det metafysiskas område. Det metafysiska är ingenting som kreationister försöker införa, det har funnits där hela tiden, men i en ”vetenskaplig” förklädnad. Det är anhängarna av den materialistiska varianten av denna metafysik som upplever ett hot från sådana som övertecknad.

Det styrker mig dessutom i min uppfattning att designteoretiker är något intressant på spåren.

 

Münchhausen lyfte både sin häst och sig själv i håret, fjädern blev till en höna, kolossen hade lerfötter, kejsaren hade nya kläder. Och evolutionsparadigmet tycks bestå. Vi får väl se hur pass länge...

 

 




[1] Teorin om avbruten jämvikt (the theory of punctuated equilibrium) formulerad av Niles Eldredge och Stephen Jay Gould

[2] William Dembskis senaste bok beskriver designteorins nuvarande status och bär titeln ”No free lunch – Why Specified Complexity Cannot Be Purchased Without Intelligence”. ISBN 0-7425-1297-5